Interieur No. 510

Jag blev introducerad för Anton Hennings konstnärskap genom Magasin IIIs museichef David Neuman. David hade visat intresse för Antons konst under en längre tid när tillfälle gavs att presentera honom för den svenska publiken genom en omfattande utställning på Magasin III.

Förutom att det kändes spännande att visa en konstnär som verkligen arbetar med måleri och med teman som inte känns ”inne” så passade det vårt program att visa en i Sverige okänd konstnär. Vi lockades av att Anton inte försöker passa in. Han är helt enkelt passionerat intresserad av att måla. Med tiden har Antons konstnärskap kommit att bli bredare men han är först och främst en målare.

Anton arbetar med klassiska konsthistoriska teman i sitt måleri – han avbildar människor, kroppar och landskap. Referenserna till konsthistorien är många men han vrider och vänder på perspektivet, drar allting ett varv till och gör någonting helt eget, någonting som är svårt att beskriva i ord. Tekniskt är han näst intill fulländad.

Sent i november 2010 besökte Anton Magasin III för att titta på utställningsrummen och vi påbörjade då en diskussion kring formen för utställningen. Som curator utgick jag i diskussionerna med Anton från att vi skulle skapa en ny ”salong”. Anton hade tidigare gjort utställningar i form av rumsliga helheter inredda med möbler som han själv formgivit, olika typer av heltäckande mattor, väggar målade i polykroma mönster samt egna målningar och skulpturer.

På Magasin III gjordes salongen i form av ett rum i utställningsrummet. Detta byggdes innanför fyra av våra pelare och var upphöjt ett par decimeter ovanför det befintliga golvet. Som besökare kunde man kliva in i installationen och slå sig ned för att betrakta Antons målningar från fåtöljerna eller soffan. Man kunde också betrakta rummet utifrån, som en slags scen där själva akten att se på konst och samtala blev till konst i sig.

Målningarna i Interieur No. 510 kommer från Antons eget hem som är fullt av såväl egna som andras verk. Anton bor på en stor bondgård i Manker utanför Berlin där jag besökte honom vid ett par tillfällen under 2011 och 2012 inför Too Much Skin, Taste & Turpentine. På plats i Antons ateljé tittade vi tillsammans igenom de verk som fanns och diskuterade i detalj vilka verk som skulle vara med i utställningen.

En god stund varje dag gjorde vi uppehåll i arbetet för att äta lunch tillsammans med Antons familj, måltiderna tycktes vara väldigt viktiga för dem. En kock lagade maten och en del råvaror hämtades från gårdens egna odlingar. Jag upplever Anton som en levnadsglad person, en lustdriven konstnär. Vi hade väldigt roligt under vårt samarbete.

Too Much Skin, Taste & Turpentine är den största utställning som gjorts på Magasin III sett till antal verk. Vi transporterade hit hundratals verk från Antons ateljé, att ta emot så många stora lådor, packa upp varje verk och sedan att förvara lådorna under utställningsperioden var ett projekt i sig.

För utställningen Too Much Skin, Taste & Turpentine skapades även verket Stained Glass Window No. 6 som utgörs av fyra bemålade plexiglasfönster.

Sammanfattning av Richard Julins samtal med Ellen Klintenberg Gedda den 26 april 2016, text redigerad av Ellen Klintenberg Gedda.