December 2023

I september 2023 genomförde Fatima Moallim performanceverket Markeringar i biblioteket på Magasin III. Verket utgick från tre av hennes teckningar som finns i museets samling – Under sängen, Planlösning och Galgadon Highlands från 2021. I november samma år gör intendent Olga Krzeszowiec Malmsten en intervju med Fatima i syfte att dokumentera hennes tankar kring Markeringar. Det mynnar ut i ett samtal om minne, nostalgi och viljan att arbeta med de till synes små gesterna. 

Olga Krzeszowiec Malmsten: Vi skulle kunna börja i de tre teckningarna som finns i biblioteket. Vill du berätta lite om dem?

Fatima Moallim: Teckningarna är från min första soloutställning i Stockholm som jag döpte till State. De beskriver något slags tillstånd och jag tycker att titlarna säger mycket om de enskilda verken. När jag tecknade Under sängen var det som att gå tillbaka till den där känslan man har som barn när man spenderar så många timmar och tankar i sängen, och oron för vad som kan finnas under den. Planlösning handlar mycket om relationen till barndomshemmet och trångboddhet. Att som barn hela tiden kompromissa med sitt space och det privata. I ett hem, i ett rum. När jag gjorde den så märkte jag att det här är ju en planlösning för en blandning av olika lägenheter och hem vi har bott i sedan flykten. Minns jag rätt, hur var det nu igen? Ett abstrakt minne av hur vi bodde. Galgadon Highlands är ett naturområde i norra delen av Somalia. Jag har aldrig varit där själv, och det var mitt sätt att få en koppling till Somalia. Det kanske inte ser ut som ett bergslandskap men i mitt huvud så föreställer det någon slags försköning av en vacker natur som fanns innan kriget kom. Det här är kanske myten om Galgadon Highlands.

OKM: Något som kanske finns tillgängligt för dig genom någon annans minne och som på ett sätt kan bli lika viktigt som en fysisk plats? 

FM: Verkligen. Ibland blir ju minnen mindre och mindre viktiga. Skulle de här platserna ha lika stor betydelse för mina föräldrar och släktingar, eller är det jag som har växt upp med de här historierna som romantiserar dem? Vad är nostalgi, vad är minne? Jag tar de här minnena och gör någonting av dem för att jag behöver det.

OKM: Verken är på många sätt kopplade till mentala och fysiska platser. Om man tänker på biblioteket som plats – vill du berätta lite om performanceverket och uppbyggnaden av det?

FM: Jag ville göra ett performance som skulle vara lämpligt för ett bibliotek, där alla sinnen kunde aktiveras. Det var viktigt för mig att man inte riktigt skulle veta vad som skulle ske – man skulle helt enkelt få känna och se. De tre teckningarna är gjorda i blyerts, oljekrita och BIC-penna. Jag tänkte direkt att det skulle vara vackert om en väldigt tunn, mjuk blyerts sammankopplade de här minnena och platserna så jag gick fram och tillbaka längs rummet med en blyertspenna. Jag ville även väcka minnen och komma åt det privata genom att arbeta med ljud. Vad fint det vore att spela med en eltandborste i biblioteket – ett ljud som man annars bara hör i hemmet. Det är någonting så otroligt personligt att tvätta sin mun och göra rent sina tänder. Hur skulle det vara att höra det ljudet ihop med ljudet från en mekanisk pennvässare? Jag ville också använda ljudet av blyerts direkt på vägg. Det är väldigt vackert tycker jag. Bibliotekets arkitektur – ett rum i ett rum – försökte jag utnyttja. Publiken kunde sitta i det innersta rummet och inte se vad jag tecknade på väggarna bakom bokhyllorna. Att endast höra de här ljuden gör att man får uppleva det som händer på ett annat sätt.

OKM: Det var som att du ruckade på vana museibesökares koreografi. Jag tror att många kände sig lite osäkra på hur de skulle ta sig an rummet. Vad förväntas av mig som besökare? Ska jag sitta ner eller missar jag någonting då? Jag upplever att den här osäkerheten gjorde att man blev mer lyhörd.  

FM: Vad fint att du säger det, för jag försöker jobba medvetet med de osäkerheterna och förstärka dem. Jag upplever när man gör performance i Norden att det ska vara som en föreställning eller teater – att publiken har förväntningar att de ska se någon gå in i en roll. Men jag försöker bryta mot det. Det är nästan som att hela mitt performance går ut på att jag bara är så som jag alltid har varit och det kan nästan vara jobbigare att titta på än att se någon gå in i en aktiv roll. Jag går aldrig in i någon roll, jag går bara in i linjerna.

OKM: I Markeringar har du aktivt arbetat med de subtila gesterna. 

FM: Gör man något som inte dånar och skriker så är det som att man inte har gjort någonting alls. När blir något någonting? Varför ses blyertsstreck som något mindre? Jag menar varför är de tunna linjerna mindre för att det är diskreta? Vi behöver inte se allt för att det ska vara värt eller finnas. Ett exempel är ju att sova som aktivism – att ta hand om sig själv och vila kan vara lika mycket revolution som att låta högst. Jag tycker det är intressant hur vi ibland ser konst som underhållning och att folk tänker att de ska få mycket för sina pengar. Det finns en föreställning att man måste få se någonting storartat och högljutt för att det ska vara konst, men jag vill bryta mot det.

OKM: De små gesterna fanns med i de tunna blyertsstrecken du tecknade på väggen, och i ristandet av böcker i bokhyllan, men också i de ljud du valde att använda dig av. Utöver ljuden från en minisynt, pennvässare och en elektrisk tandborste fanns även andra ljud för den som lyssnade noga.

FM: Jag brukar alltid ha kavaj, slips eller vit skjorta under mina performance. Jag har växt upp med att man ska vara anständig och stryka sina skjortor, och i det här situationerna funkar kläder lite som en sköld också. Men nu tänkte jag att jag ville jobba mer befriande med ljud, så jag hade på min sportjacka som prasslar lite och flipflopskor som ger ifrån sig ett ljud varje gång sandalerna går upp mot fotsulan. Jag bestämde att alla objekt jag hade skulle ligga i en Hemköpspåse också för ljudets skull. Jag ville att när jag sträckte mig efter de här objekten så skulle jag låta lite hela tiden. 

OKM: Det finns en till rest från performancet här i biblioteket – en hyllsektion i bokhyllan som du fyllt till bredden med böcker vända med bokryggarna inåt, och där du gjort avtryck på ytan av de hårt sammanpressade boksidorna. Vill du berätta lite om det?

FM: Det var en väldigt spontan idé. Jag tänkte på hur det skulle vara att fylla en hel hylla med böcker och ta bort det vi tror vi vet om information när vi läser titlar. Vad är information, hur processar vi information och vem är information till för? Vad får böcker för ny mening när man inte vet vad som är i dem? Om man klämmer väldigt hårt på böcker blir de nästan lika hårda som sten. Och det ger mig möjlighet att klottra på dem. Det jag tecknar blir mer som markeringar – jag ristar in någonting. Under den här processen började jag också tänka på dofter och minnen från när jag var yngre, tecknade på väggen och sedan sprutade bort det med min pappas starka herrparfym. Så jag tänkte – varför inte återskapa det minnet? Vad händer om man tar en av de här böckerna och får in en doft? 

OKM: Jag vet att du har pratat om performancekonstnärens roll som någon som arbetar. Hur tänker du kring det?

FM: Jag tänker att nu är jag en som gör mitt jobb. Nu ska jag arbeta för att vara kvar i de här minnena och vara kvar i mig själv. Jag ser det som ett jobb att få tillgång till en tid, få tillbaka någonting som försvunnit. Performancet blir den stunden när jag koncentrerat söker mig till något. 

OKM: Vad har publiken för roll i dina performance? Skulle du lika gärna kunna utföra ditt arbete utan publik?

FM: Jag är väldigt medveten om att det finns en publik och att jag blir sedd på, men ändrar inte mitt innehåll för det. Ibland tänker jag – varför utsätter jag mig själv för det här? Jag har ju jättemycket social ångest. Men det kanske är det som är spännande också.

OKM: Det blev påtagligt att vi tillsammans var del av en slags koreografi. Man ville vara delaktig, men samtidigt ge dig utrymme att utöva det du utövade. Det var liksom det vi hela tiden förhandlade om med vårt kroppsspråk.

FM: När du sa koreografi nu Olga, så började jag tänka på minnets koreografi – de här tre olika delarna av mitt performance blir som någon slags minneskoreografi. Man rör sig som när man var yngre, får de här minnena som blir markeringar i bokhyllan, så blir det sammankopplingar med streck längs väggarna – som en linje som aldrig tar slut och en koreografi som aldrig har börjat.

Fatima Moallim är en självlärd konstnär verksam i Stockholm och Malmö. Hon arbetar med performance, teckning, skulptur och på senare tid även med ljud. Centralt i hennes konstnärskap är ett utforskande av minne, barndom och plats och hur dessa relateras till identitet och nuet. 

Performanceverket Markeringar av Fatima Moallim skedde i Magasin III:s bibliotek den 27 september 2023. Curator: Sofia Ringstedt

Text: Katja Åberg, Olga Krzeszowiec Malmsten 

Maj 2023

I en intervju delar museichef Tessa Praun sina tankar om varför Magasin III sedan en tid tillbaka bjuder in konstnärer att kommentera andra konstnärskap i en pågående utställning. 

Fråga: Sedan en tid tillbaka har Magasin III bjudit in konstnärer att kommentera andra konstnärskap i en pågående utställning. Exempel på detta ser vi i Jill Magids kommentar på Chris Burdens performativa praktik (hösten 2022), och nu senast med Lucia Pizzanis performance i Maya Attouns utställning. Kan du berätta mer om tankarna bakom detta arbetssätt?

Tessa Praun: Att låta konst kommentera konst är en fortsättning på Magasin III:s långa historia av att producera nya verk tillsammans med konstnärer. Som museum är det vår uppgift att löpande kontextualisera verken i samlingen och att hitta olika sätt att skapa fördjupning i dessa konstnärskap.

Magasin III startade 1987 som konsthall utan en samling och har under de tre följande decennierna vuxit till ett museum med en omfattande och komplex samling. Vi bygger vidare på vår historia av att ställa ut, producera och samla. Vi ger numera publiken även tillgång till processerna som leder fram till en utställning, ett nytt verk eller arbetet med att ta hand om konsten när den inte visas. Utställningsprogrammet utgår idag i en större utsträckning från samlingen samtidigt som helt nya impulser i form av skapandet av nya verk fortsatt är del av Magasin III:s DNA. I myllret av föreläsningar, samtal och seminarier runtom på andra konstinstitutioner i Stockholm blev det viktigt att hitta vårt sätt att skapa fördjupning i och aktivering av pågående utställningar. Det blev naturligt att även här gå till kärnan i vår verksamhet, nämligen konstnärerna och att bjuda in dem att utveckla något i direkt dialog med en annan konstnärs arbete.

F: Hur har konstnärernas processer och reaktioner varit?

TP: Både Jill Magid och Lucia Pizzani gick synbart igång på att konstnärligt reagera på arbeten av Chris Burdens respektive Maya Attoun. I Pizzanis fall handlade det om en förfrågan om att skapa ett performanceverk, ett medium hon gärna arbetar med, medan inbjudan till Magid inte var specifik. Jag är full av beundran för hur Jill Magid och Lucia Pizzani närmade sig Burdens respektive Attouns konstnärskap med stor respekt utan att tumma på sin egen konstnärliga vision och integritet.

Jill Magid föreslog initialt att visa ett äldre verk av henne i relation till ett specifikt performance av Chris Burden. Det fanns uppenbara och spännande kopplingar verken emellan. Men när Jill några veckor senare ändrade sig blev hennes gest ännu starkare och formulerade en övergripande kommentar på Burdens performativa praktik. Vi lånade in hennes Auto Portrait Pending från 2005 samt producerade det helt nya verket Foreign Body Ingested (Portrait of My Son) som nu även ingår i Magasin III:s samling. De båda verken (presenterade i tre vitriner) placerades mitt i Burdens utställning under dess sista fyra veckor. Jill höll även en föreläsning i vilken hon hade utrymmet att både problematisera delar i Burdens performativa arbeten, liksom ge uttryck för att hans verk har haft stor betydelse för henne. Föreläsningen finns att se på vår hemsida.

Lucia Pizzani besökte Stockholm under två dagar i januari, spenderade tid i Maya Attouns utställning och hade rätt omgående en föreställning av vad hon ville göra. Hon tog fasta på det historiska vulkanutbrottet som hade inspirerat Maya till verken i Solar Mountains & Broken Hearts – både vad gällde stämningen hon ville skapa, ljudbilden hon valde och den svarta sand som kom att stå i centrum i hennes performanceverk Lava. Oliver Krug, senior registrator på Magasin III, och Leann Wolff, assisterande intendent på Magasin III Jaffa, var i nära dialog med Lucia under hela processen då hon arbetade fram det slutgiltiga verket som uruppfördes en kväll i mars. Resultatet hakade stämnings- och vördnadsfullt in i Mayas bild-och idévärld. Maya Attoun, som oväntat gick bort bara halvåret tidigare, var inte främmande för att släppa in andra kreativa personer i hennes arbete. Utställningen som sådan liksom Lucia Pizzanis performance blev en hyllning till ett konstnärskap som tystnade alltför tidigt. 

Meriç Algüns utställning A Glossary of Distance and Desire, som öppnade i början av april i år, är ytterligare en variant på konst som kommenterar konst. Det började med att samlingsutställningen Fokus: Lawrence Weiner gav impulsen till att installera Meriç Algüns affischverk successes, failures and in-betweens (2012) i vår entré, ett verk som är del av vår samling. Bådas arbeten kretsar kring text och språk. Det kändes relevant att låta publiken ta del av två närbesläktade men likväl högst olika konstnärskap sida vid sida. Samtalen som intendent Sofia Ringstedt och jag hade med Meriç inför installationen av affischverket öppnade upp ytterligare beröringspunkter dem emellan. Det ledde oss till att bjuda in Meriç till att ta sig an utställningsrummet bredvid Fokus: Lawrence Weiner – i dialog med Weiners arbeten men som en fristående utställning.

F: Vad har du för förhoppningar med detta koncept?

TP: Att både vår publik och vi i teamet får nya perspektiv på ett verk eller en utställning, att det triggar oväntade tankebanor och samtal; som i ett större perspektiv förhoppningsvis kan bidra till att vi rör oss i världen med ett öppnare sinne.

April 2023

Under våren 2023 arbetade vår intendent Sofia Ringstedt i nära dialog med konstnären Meriç Algün inför separatutställningen A Glossary of Distance and Desire som öppnade den 1 april. Nedan beskriver Sofia själv kort utställningen och hur det har varit att arbeta med den. 

Fråga: Ett tema som evig kärlek kan vara komplicerat att förmedla genom bildkonsten. Hur upplever du att Meriç Algün närmar sig temat?

Sofia Ringstedt: Precis som titeln antyder, A Glossary of Distance and Desire, blir utställningen som en rumslig ordlista över separation och begär. För mig närmar sig Meriç verkens teman på ett systematiskt men samtidigt lekfullt och intuitivt sätt. Som ofta i Meriçs konstnärskap lyckas hon förmedla mångbottnade idébyggen som genom verken känns både nydanande och självklara. Materialet som hon presenterar följer ett eget logiskt system där hon satt samman olika tankevärldar som öppnar upp för hur vi kan tala om kärlek. Framför allt tycker jag att hon i verken närmar sig temat på ett tillåtande och öppet sätt, som bjuder in besökaren till att göra egna kopplingar och tolkningar.

F: I utställningen introduceras vi till ett alldeles nytt verk av Meriç Algün som upplevs på en av besökstoaletterna. Skulle du kunna berätta om hur det kom till?

SR: Meriç har i flera år arbetat med och samlat på Calvin Kleins reklamer för parfymen Eternity. Under de 35 år som reklamkampanjen pågått, har amerikanska fotomodellen Christy Turlington varit dess ansikte utåt och poserat med olika män och barn som ska föreställa hennes lyckliga familj. Verket Eternity 1988–∞ är ett pågående verk som just nu består av 44 helsideannonser för parfymen, medan det nya ljudverket Eternity (Forever) består av ihopklippta ljudspår från reklamfilmerna. Verken fungerar som dråpliga påminnelser om hur kapitalismen kan profitera på vår ständiga längtan efter evig kärlek. Initialt fanns en idé att addera ljudspåren till Eternity 1988–∞, så att besökaren kunde uppleva dem tillsammans med annonserna. När vi laborerade med detta landade vi ganska snabbt i att ljudbilden behövde en egen, avgränsad plats. Placeringen inne på en av besökstoaletterna drog fram egna, nya aspekter ur ljudbilden och det stod genast klart att det rörde sig om ett nytt verk, Eternity (Forever).  

Mars 2023

Sofia Ringstedt: Dina verk är otroligt detaljrika och jag förstår att din konstnärliga process är tidskrävande. Du har nämnt Gustave Doré som en inspirationskälla för hans noggrannhet. Du har också nämnt att du inspireras av gamla japanska träsnitt, vilket syns i dina motiv och hur du arbetar med perspektiv. Vad är det som drar dig till japanska träsnitt?

Kyung-Me: När jag först intresserade mig för konst hade japanska träsnitt en stark dragningskraft. I interiörscenerna fascinerades jag av hur till synes enkla arrangemang av objekt kan förefalla både autentiska och tillrättalagda. Jag blev även förtjust över hur mönster och texturer kan förenas inom en bild; det är något som jag försöker använda mig av i mitt arbete.

SR: I verken Ghost 1 och Ghost 4 (2018) avbildas till synes ensamma individer i trånga rum. De vänder ryggen mot oss och vi som betraktare får aldrig möta deras blickar. Vad kan du berätta om detta val?

K-M: För denna serie valde jag att inte visa ansikten. När jag skapade verken tänkte jag mig en manlig figur som var helt uppslukad av sitt egna privata psykodrama. I en av teckningarna blockerar den manliga figuren sitt ansikte med en hand. I en annan ur serien är hans ansikte dolt av badrumskaklet. Jag ville ge motivet sin integritet, samtidigt som jag ville ge betraktaren möjlighet att fritt studera rummet.

Kyung-Me, Ghost 1, 2018. Samling Magasin III. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

Kyung-Me, Ghost 4, 2018. Samling Magasin III. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

SR: I Half Mourning IV (2018) skildrar du ett överdådigt inrett rum, tomt på människor men fullt av intryck och detaljer. En elegant dräkt ligger utbredd på sängen. Klädselns svarta färg, tillsammans med titeln, för tankarna till sorgkläder. Vad betyder denna titel för dig?

K-M: Termen ”Half-Mourning” (halvsorg) kommer från den viktorianska eran. Under denna tid, med pesten och efterföljande massdöd, fanns det strikta regler för hur en kvinna skulle bete sig och klä sig under en period av sorg. När en kvinnas make dog förväntades hon sörja i tre till fyra år. Under första halvan av sorgearbetet förväntades kvinnan att svepa in sig i en hämmande sorgdräkt i kräppat bomullstyg. Efter ungefär två år, halvvägs in i sorgearbetet, var en kvinna tillåten att bära mer sensuella sorgekläder, som ett sätt att signalera potentiella nya friare. För mig framkallar dräkten ett tomt stadium mellan sorg och ett behov av att gå vidare.

Februari 2023

Leann Wolf är sedan 2019 assisterande intendent på Magasin III Jaffa och har arbetat med utställningar med bland andra Cosima von Bonin, Tal R, Polly Apfelbaum och Maya Attoun. Våren 2023 spenderade Leann några veckor i Sverige för att arbeta nära oss kollegor på Magasin III i Stockholm. 

Fråga: Kan du berätta lite om Magasin III Jaffa och vad din roll innebär?

Leann Wolf: Magasin III Jaffa är en utställningsplats, en permanent satellit grundad 2018 av Magasin III Museum for Contemporary Art. Satelliten finns i Tel Aviv-Jaffa, Israel, och presenterar både lokala och internationella samtidskonstnärer. Jag är assisterande intendent på Magasin III Jaffa, vilket innebär att assistera med researcharbetet och skapandet av utställningar, samt att ta fram innehåll för våra publika program. Jag ansvarar även för Magasin III Jaffas bokshop, som öppnade förra året. 

F: Denna vår är du i Stockholm. Vad kommer du att arbeta med här?

LW: Jag har fått möjligheten att förbereda en programkväll i relation till Maya Attouns utställning Solar Mountains & Broken Hearts. I och med att jag var med när utställningen först visades på Magasin III Jaffa ser jag väldigt mycket fram emot att få arbeta vidare med Attouns konstnärskap.

December 2022

Lotta Antonsson, född 1963 i Varberg, hör till den generation konstnärer som kom att utbilda sig under 1990-talet och vars tidigare arbete var influerat av postmodernistisk och feministisk teori. Antonssons senare arbeten tar sin utgångspunkt i samlat fotografiskt material från 1960- och 1970-talen, som bearbetas, klipps isär och åter fogas samman i kollage. Kvinnokroppen, det motiv som Antonsson ständigt återkommer till, uppstår ofta fragmenterat och sammanlänkat med organiska naturmaterial såsom snäckor, stenar och drivved.

Antonssons verk Monika (2021), visades hösten 2022 och våren 2023 på Magasin III som en del av samlingsutställningen I betraktarens öga. Vår intendent Sofia Ringstedt har pratat med Antonsson om verket i relation till utställningens tematik – betraktande, antingen av sig själv, eller någon annan.

Sofia Ringstedt: Verket Monika är ett fragmenterat kollage av fotografiskt material föreställande 1960-talsikonen Monica Vitti. Vem var Monica Vitti för dig?

Lotta Antonsson: Monica Vitti var ju en exceptionellt mångsidig skådespelerska, både eterisk och cool på samma gång – och hon blev som en slags symbol för integritet – med en sublim och avskalad skådespelarstil. I mina ögon finns det ingen bättre än henne, som kunde gestalta en existentiell tomhet och personer vars förändring sker inuti dem. Hennes sätt och metod, i sitt skådespeleri, fascinerar mig – att med små medel, en lågmäldhet, reducerad till nästan tystnad, kunna uttrycka något stort, existentiellt och vibrerande emotionellt.

SR: I Monika, precis som i många av dina verk, får vi som betraktare inte möta den avbildades blick. Vill du berätta någonting om ditt val att täcka för Vittis ögon och tänder?

LA: Jag har ju som sagt ofta använt olika objekt i olika verk, för att täcka över ögon eller mun, ofta snäckor eller ädelstenar och jag ser det som att jag symboliskt skapar ett slags inre rum, på vissa sätt också ett mellanrum eller ett rum mellan bild och betraktare.

I verket Monika är det fluorit-kristaller som ligger över ögon och tänder. Gröna råa stenar som skyddar blicken. Betrakta eller bli betraktad. Betrakta betraktandet. Fluorit har också en spirituell betydelse och mening i olika kulturer, och sägs bland annat vara en sten som öppnar upp intellektet, omvandlar negativ energi samt ökar mottagligheten för kreativitet. Att täcka över ögon med objekt på avlidna personer (snäckor pengar stenar) är också något man gjort i olika kulturer historiskt sett, som en påminnelse om att inte vara rädd för döden. Ett skydd helt enkelt. Mot rädsla.

Oktober 2021

Vår chefstekniker Thomas Nordin arbetar ständigt med hanteringen av vår samling och logistiken kring nyförvärv och utlån. Sedan starten 1987 har Magasin III:s samling vuxit hand i hand med vårt utställningsprogram, och idag består samlingen av fler än 1 100 verk. 

Thomas Nordin: I mitt arbete med samlingen får jag möjligheten att samarbeta nära konstnärer kring tekniska frågor som rör deras konstverk. Ett flertal verk är som ett partitur – instruktioner som behöver följas och mycket måste ske i dialog med konstnären för att allt ska gå rätt till. Under mina år som tekniker på Magasin III har jag arbetat med många intressanta och komplexa verk; exempelvis Tom Friedmans Up in the Air, ett verk som innehåller över 800 individuella delar. Jag möter även många kunniga specialister, så som konservatorer inom bland annat måleri, papper och textil. Jag uppskattar verkligen den kunskap och det engagemang som de tillför samlingsarbetet. Inte minst då vår samling är så pass varierad när det kommer till material, storlek, teknik och installation, vilket också är det som gör omhändertagandet av samlingen så omfattande. Vår utlåningsverksamhet möjliggör att konstnärernas verk möter en ny publik på de institutioner som lånar verk av oss. Ibland behöver jag vara med på plats vid upppackning, installation och nedtagning när vi lånar ut verk och det uppstår ett utbyte mellan konstinstitutionerna som jag upplever är väldigt värdefullt.

Augusti 2021

Idun Baltzersens Blå timmen (2018) visades under våren och hösten 2021 på Magasin III som en del av samlingsutställningen En tyst vår vandrar genom lägenheten. Nedan kan du läsa en kortare intervju med konstnären om verket. 

Fråga: I verket Blå timmen, precis som i många andra av dina verk, skildras de avbildade karaktärerna med ryggen vänd mot betraktaren. Kan du berätta mer om dessa karaktärer? 

Idun Baltzersen: Jag tycker ryggen är intressant därför att den är en del av kroppen man själv inte kan se. Det är något främmande över ryggar. De bortvända karaktärerna är också främmande för betraktaren, de avvisar betraktaren eller är upptagna med något som gör att dom inte möter betraktarens blick. Karaktärerna är också ofta unga kvinnor. Flätor och hästsvansar lämpar sig bra att skildra i träsnitt. Då jag gjorde verket var jag speciellt intresserad av hästtjejer och hur ryttarens fläta ofta reflekterades i hästens svans. När man gör träsnitt av dessa så börjar de se alltmer lika ut. Stallmiljön är dessutom rätt så hård. Jag är också intresserad av att återskapa en social struktur eller hierarki, karaktärerna får vara i grupp men de agerar inte med varandra, de ser ganska ensamma ut. Jag blir ofta inspirerad av populärkultur, film och tv, och samlar referensbilder genom att till exempel göra screenshots eller själv återskapa intressanta gester eller karaktärer som jag hittar. 

F: Hur skulle du beskriva arbetsprocessen när du skapade Blå timmen?

IB: Jag samlar alltid ett antal karaktärer innan jag gör ett sådant verk. Jag gör sen enkla skisser baserade på dessa som jag använder som underlag och projicerar upp på plywood, ofta i fabriksformatet (122 x 244 cm). Typen av trä väljs med omsorg, vissa träsorter är mjukare och vissa kan ge väldigt mycket trästruktur i det färdiga trycket. Björk som jag använde i Blå timmen är mjukt, men har ingen särskild struktur och tillåter att man karvar fritt i alla riktningar. Jag karvar in en enskild karaktär i varje plywoodskiva, den är målad svart så att jag ska kunna se vad jag gör, när jag karvar fram det ljusa ur bilden. När bilden är klar är det dags att trycka, som jag gör för hand, på textil, i olika färger. Efter att jag har gjort ungefär fem tryck av varje karaktär sorterar jag de olika färgerna i högar, och försöker tänka på vilka som passar ihop. Sen klipper jag i trycken, jag låter de ligga på golvet i ateljén, flyttar runt de olika figurerna och försöker hitta en bra komposition, lite som om de vore pappersdockor. När jag är nöjd med bilden syr jag ihop allting. 

December 2020

Unity Purity Occasional, från år 2000 skapades av Charles Long i samband med utställningen Siobhán Hapaska, Charles Long, Ernesto Neto på Magasin III. I utställningen sammanfördes tre konstnärskap som arbetade med skulptur och taktilitet. Med Unity Purity Occasional hade Long för avsikt att skapa ett sammanhang för en kollektiv reningsrit, en handtvagning med antibakteriell gel. Reningsritualen syftade enligt konstnären själv till en såväl fysisk som själslig rening.
 
Inför museets nyöppning i oktober 2020 installerades verket i Magasin III:s entré. I en e-postintervju bad vi Charles Long reflektera över Unity Purity Occasional, återaktiverat i en ny kontext.

Olga Krzeszowiec Malmsten: Vad tänker du om Unity Purity Occasional (U.P.O.) i dag? Uppfattar du verket annorlunda nu när vårt samhälle befinner sig i en helt annan situation än när det skapades?

Charles Long: U.P.O. har varit detsamma för mig, men genom dess lins uppfattar jag min konst annorlunda, och det bekräftar att ett nytt ansvar och förhållande har utvecklats i min praktik. När jag gjorde verket år 2000 tänkte jag att jag hade blivit galen. Jag hade gjort en skiss som jag skickade till Stereolab, verket beställdes av Magasin III och jag påbörjade tillverkningen. Halvvägs tänkte jag, ”vad i helvete håller jag på med, det här verkar tramsigt, utan värde” och jag plågades av det befängda i verket. Initialt hade jag känt mig ganska driven att skapa ett verk som gjorde en helig och kollektiv handling av akten att rena den sociala kroppen för att möjliggöra säker fysisk kontakt. Att tvätta sig offentligt med en liten grupp människor skulle samtidigt göra oss medvetna om att det finns något heligt i att kunna tränga igenom gränser – att vi är här som separata varelser för att kunna läka som en. Och för att kunna göra detta måste vi först ta hand om våra ”virus”, bokstavligt och bildligt. För mig är denna handling både andlig och biologisk i bemärkelsen att vi inte vill tillfoga skada i anknytningsprocessen. Hur kan vi rena vår ande och kropp för att få en säker förening av dessa? Musiken, handgelen, glas- och stålformerna och kropparna kanske kan rekonstruera en gammal ritual som vi alltid har utfört, men också peka på framtida rituella metoder som vi kommer att behöva och begära. Konstigt att jag tänkte så år 2000, och gör än idag. Så verket är detsamma! Erfarenheten av att ha ett verk som jag kände saknade relevans år 2000, men som nu blir relevant i ögonblicket när det tar emot konstpubliken som går in på museet 2020, förstärker det jag har lärt mig: jag är inte hjärnan bakom min konst. Jag är dess medhjälpare.

OKM: Du har nämnt att detta särskilda konstverk var ett övergångsverk för dig. Kan du utveckla det?

CL: Medan jag gjorde U.P.O. frågade jag min dåvarande assistent om verket hade integritet. Han sa, ”kanske inte men det är verkligen kul”. Han hade rätt i det. Stereolab-låten är smittsamt kul att dansa till med andra när du tvättar av dig. Jag hade dock en påbörjad resa vid den tiden och ”att ha kul” var definitivt inte tillåtet. Idén till det här verket kom till mig när jag var i Sinaiöknen och återhämtade mig efter att nästan tagit en överdos på ett hotell i Kairo. När jag kom tillbaka till NYC och hade åtaganden till så många parter (museum, Stereolab, glasblåsare o.s.v.) för att göra detta komplicerade verk började jag fråga mig om min konst fokuserade på de frågor som var viktigast för mig själv. Detta ingick i mitt ifrågasättande av allt, inte bara av vad som var konst eller vad som är min konst, utan av allt som jag hade gjort i mitt liv fram till dess. Jag började rannsaka hur jag skulle bära mig åt i det här livet. Detta ledde till att jag omedelbart hoppade av konstvärlden, stängde Chelsea-studion och stack västerut för att undervisa på heltid. Alltsedan dess har mitt arbete med studenter tydliggjort vilken enorm betydelse konsten har för mig i mitt liv och i universum. Jag är övertygad om att den upplevelse vi är här för att få är konst i sig, universum är konst. Konst kan vara medicin, kanske särskilt när den verkar absurd eller destruktiv. Det enda jag kanske fortfarande skulle ifrågasätta är värdet av verk som bara är distraherande. Jag tycker det är upp till var och en att avgöra det värdet. Leder arbetet du gör eller tillbringar tid med till ett bättre liv för dig? Jag upplevde själv U.P.O. som en distraktion när jag arbetade med det, så jag vet faktiskt inte.

OKM: Unity Purity Occasional bjuder in sin publik att kollektivt utföra en reningsritual. Vilka aspekter av ritualen var särskilt intressanta för dig när du gjorde konstverket?

CL: Alla sorters fysisk kontakt! Jag skulle gärna hångla med främlingar emellanåt om det var säkert och välkommet. Jag gjorde till och med det en gång vid en öppning jag hade i Austin, TX. Onekligen en lycklig tid innan covid. Vad kommer att hända socialt i hela världen när vaccinet rullar ut? Whoa, gör er redo! Underbart att saliv är så skyddande. Coronavirus är inte sexuellt överförbara. Nästa konstverk för Magasin III skulle kunna vara en samling små rum där människor kan gå in var för sig och sen skulle jag bara skära ut några små hål i väggarna som förbinder dem ungefär i midjehöjd. Hur låter det? ; )

OKM: Med tanke på den nya kontext som har uppstått för verket, vilka förhoppningar har du för dess publik i dag?

CL: För mig har karantänen varit en fantastisk tid för reflektion. Kanske för hela världen? En resa inåt sedan mars 2020. Jag har haft tid att observera mitt sjuka land (inte bara viruset utan hela det obetänksamma sätt vi har levt på) och att fråga mig hur jag kan vara en del av dess läkning. Svaret är detsamma som jag upplevde år 2000 – att fortsätta läka mig själv och erbjuda alla vänlighet och respekt. Och i all ensamhet kan vi falla in i meditation när som helst. Bara vila en stund. Den globala utvecklingsrushen får stanna upp, ge oss tid att reflektera och läka de verkliga såren; viruset kan rädda oss.

Det har varit en yttre resa också. Jag har träffat några av de mest fantastiska helande människorna under den här tiden, likaså läkande husdjur, växter, vilda djur och konstverk. Jag har till och med ”mött” det gudomliga genom ett läkemedel som heter 5-MeO-DMT. Så ja, om jag skulle ”hoppas” något för U.P.O. och dess deltagare är det att vi ser fördelarna med renandet av oss själva inifrån. Jag hoppas vi kan utveckla vår medvetenhet och inte smitta andra själar med potentiellt skadliga demoner som vi fortfarande håller på att lära känna. Och sen, med kärleksfull vänlighet läka de ohörda, osedda ”virusen”. Vänlighet gentemot och respekt för alla varelser. Och humor.