Ich bin die Ecke aller Räume – Screen Memory

När jag flyttade tillbaka från New York på tidigt 1990-tal var Annika von Hausswolff en av de allra första svenska konstnärerna som fångade mitt intresse. Hennes bildspråk är i en klass för sig. Jag gjorde det till en grej att se allt hon gjorde – jag gör det fortfarande. Under årens lopp har jag kommit att lära känna Annika ganska väl. Hennes kreativitet, hennes bildspråk och hennes analytiska metod låter henne skapa verk som väcker starka associationer. För mig är det en känsla mer än något annat.

Som institution har Magasin III haft ett särskilt intresse i Annikas verk och understött hennes verksamhet under många år. Vårt första förvärv av hennes verk gjordes 1997 (Försök att hålla ordning på tid och rum I och II (Attempting to deal with time and space I and II), 1997), och vi har fortsatt att köpa in hennes verk ända sedan dess.

Vid något tillfälle kände jag att tiden var mogen för att blicka bakåt och gå igenom allt hon hade skapat under de nästan femton år som vi hade känt varandra. Jag talade med Annika och sade till henne att jag ville göra en separatutställning. Utställningen Ich bin die Ecke aller Raüme 2008 omfattade över femtio verk, varav alla utom tre var från vår samling, och vi publicerade en utställningskatalog som också fungerar som verkförteckning.

Annika hade arbetat med tredimensionalitet under flera år vid den tiden. I några av verken tog den formen av rekvisita som också har funnits i hennes fotografier (som SPÖKE (GHOST), 2000). I andra verk var de skulpturala elementen mer arkitektoniska eller strukturella – en inramningsanordning (som Esoteric Forensic, 2006). Annika utforskar idén om att något både är ett objekt och en bild samtidigt. Hennes briljans var lika stark när hon lämnade sin trygga plats bakom kamera, och jag visste att jag ville att några av dessa skulpturala verk skulle ingå i utställningen.

Vi diskuterade idén om att producera ett nytt verk till utställningen som stimulerade och anslöt till hennes utforskning av tredimensionella verk. Resultatet blev Ich bin die Ecke aller Räume – Screen Memory, en installation som är över nio meter lång och två och en halv meter hög. Verkets storlek betydde att det måste byggas på plats i galleriet. Det består av ett vackert sytt blått draperi inneslutet i en fristående låda, som skapar vad Annika beskrev som ett komprimerat rum. Främre delen av lådan är täckt av glas, och innan glaset kunde monteras behövde tyget draperas och få rätt fall och utseende. Annika gick fram och tillbaka och inspekterade och justerade tygvecken, ända fram till själva ögonblicket när glaset skulle lyftas på plats av ett team på sex personer. Annika har en så stark koppling till tyg – det är tydligt i detta verk och också i hennes fotografier av människor bakom tyg, som poserar framför tyget, är invirade i tyg och så vidare.

Verket placerades så att det var det första besökarna såg när de klev in i utställningen. Annika och jag ville skapa en känsla av överraskning. Verket delade rummet på diagonalen och tycktes ha baksidan vänd mot betraktaren. Ända sedan vi utökade vår utställningsyta 2002 installeras verken i det största galleriet i nedre plan som en sorts koreografisk final på en utställning. Den här gången var det övre galleriet perfekt – verket fyllde verkligen rummet på ett sätt som det inte hade gjort i nedre plan.

Ich bin die Ecke aller Raüme – Screen Memory ingår i Magasin III:s samling. I skrivande stund har verket bara visats en gång.

David Neuman, augusti 2014