Actuator 1

Markus Schinwald fick jag första gången upp ögonen för i form av stillbilder ur ett av hans videoverk i en katalog tidigt 2000-tal. Jag minns främst den surrealistiska stämningen i bilderna och att personerna bar märkligt förvrängda kläder. Allteftersom såg jag enstaka skulpturer och målningar av Markus på gallerier och i grupputställningar som alltid på ett eller annat sätt dröjde sig kvar inte bara på näthinnan utan även nästintill rent fysiskt i kroppen. År 2011 representerade Schinwald Österrike på Venedigbiennalen. Där kom allt samman i en enda häpnadsväckande installation: approprierade 1800-tals-porträtt, träskulpturer av bordsben och ett videoverk med närmast hypnotiskt ljudspår fanns att upptäcka i en labyrint av vita väggar som svävade ungefär en meter över golvet.

Markus och jag träffades första gången i Basel tidig sommar 2014 och började planera för utställningen som skulle öppna i februari 2015. Två månader senare kom Markus till Stockholm för att tillsammans på plats börja skissa upp tänkbara scenarier. Min vision för utställningen var en helhetsmiljö för besökarna att kliva in i och möta både äldre och helt nya verk. Under hösten 2014 besökte jag Markus i hans ateljé i Wien, ett fantastiskt gårdshus i tre våningar. Med hjälp av modeller av rummen arbetade vi oss fram till ett upplägg där hans idé om en luftig installation och min föreställning om en något tätare presentation möttes.

För utställningen skapade Markus en mängd nya verk som krävde att salarna till stor del byggdes om. I den stora salen på övervåningen byggdes de distinkta Magasin III-pelarna in i en sorts rektangulär kub som klövs itu av en korridor för besökarna att gå igenom. På den ena sidan av korridoren rörde sig maskinelement och skulpturer i trä inuti belysta nischer (Actuator 1–6, 2015). Markus Schinwald tycker sig i möbler och arkitektoniska detaljer ofta upptäcka mänskliga former. Inför utställningen arbetade han med en serie skulpturer vilka består av svängda träben från 1800-talsbord som fogats samman till nya och överraskande former. Bordsbenen var fästa på stänger som rörde sig runt sin egen axel. De hängde och sträckte ut sig likt vältränade, viga dansare i sensuella och krävande poser. Skulpturerna i de olika nischerna hade sina individuella rörelsemönster som tillsammans bildade en egensinnig koreografi – en sorts mekanisk balett, både maskinellt och livfullt rytmisk.

Sammanfattning utifrån arkivmaterial och samtal med Tessa Praun.
Text sammanställd av Niki Kralli Anell, 2019.