Paul Chan

Paul Chan är född 1973 i Hongkong. Han bor och arbetar i New York.

Paul Chan arbetar med film, animation och teckning i verk som innehåller referenser till Goya likaväl som japansk pornografi, Bibeln och Beckett. År 2002 utexaminerades han från Bard College och sedan dess har han fått stor uppmärksamhet för sitt konstnärskap och sina aktioner som politisk aktivist.

I utställningen på Magasin 3 ser vi likt flyktiga skuggspel på marken, föremål som trotsar tyngdlagen. Solglasögon, bilar, människor – allt faller mot en bakgrund som växlar färg. Det som påminner om enkla skuggor är digitala animationer projicerade på golvet – ett återkommande inslag i Paul Chans pågående serie The 7 Lights. I Paul Chans första utställningsrum visas 1st och 2nd Light. Verken ingår i en serie. Konstnären har avslutat fyra stycken men planerar sju. Verken är 14 minuter långa. I 1st Light ser vi föremål falla uppåt såväl som ner, gravitationen tycks vara satt ur spel. Ibland ser vi bara färgfält. Färgfälten indikerar nattetid och när vi ser siluetter eller skuggor är det dagtid. Bland de föremål som faller förekommer också människor som störtar neråt. Det är en bild man inte kan undgå att koppla samman med New York – 11 september. Men framförallt skildrar verket en annan tidsupplevelse. Paul Chan är intresserad av andra uppfattningar av tid än den kronologiska, av att få den linjära förståelsen av tid att kollapsa. Om The 7 Lights säger Paul Chan att det är ”ett verk om ljus och ljus som har blivit ”avskärmat” (skuggor). De överstrukna verktitlarna tar fasta på det och kan läsas som både ljus och frånvaron av ljus. Utställningens curator Daniel Birnbaum lägger till i sin katalogtext om The 7 Lights: ”Det är också – detta måste vara uppenbart även för en betraktare som är ointresserad av messiansk tid – en meditation över en sönderfallande värld. Vår värld?”

Även Portikus, Frankfurt am Main öppnar en utställning med Paul Chan i oktober 2006. De visar det tredje verket i serien – 3rd Light. Det inkluderar ett skulpturalt element, en tredimensionell replik av bordet i Leonardo da Vincis Den sista måltiden.

När Paul Chan påbörjade arbetet med The 7 Lights ville han arbeta med en reducerad bildvärld. Han hade då avslutat två tecknade videor som innehåller en oerhörd detaljrikedom, My birds…trash…the future, 2004 och Happiness (Finally) After 35,000 Years of Civilization (after Henry Darger and Charles Fourier), 2000-2003 och ville arbeta på ett nytt sätt. Den senare är en del av utställningen. Paul Chan har skapat en berättelse baserad på två källor: Henry Darger (1892-1973) och Charles Fourier (1772-1837). Enstöringen Henry Darger skrev och illustrerade en berättelse som omfattar 15 000 sidor med den långa titeln The Story of the Vivian Girls, in What is Known as the Realms of the Unreal, of the Glandeco-Angelinnian War Storm, as caused by the Child Slave Rebellion. Superhjältarna Vivianflickorna kämpar på barnens sida mot barnslaveri. Ett våldsamt krig utkämpas. Darger redogör noggrant för krigets fasor i sina bilder och skildrar en vildsint natur. Hans bildvärld kan läsas som en flykt undan en vuxenvärld, ett barnens rike.

Handlingen i Happiness (…) är en dramatisering av hur en bättre värld kan uppnås baserat på den socialistiska ideologen Charles Fouriers tankar. Han hade en teori om hur de sociala och ekonomiska förhållandena kunde struktureras för att åstadkomma en bättre värld. Om vi ändrar på hur samhället är strukturerat och hur vi lever skulle vi kunna uppnå ett tillstånd som han benämnde Harmoni. Paul Chan säger att han har animerat så som han tror att Darger skulle göra om han levde idag, hade tillgång till internet och kunskap om samtida konst och fotografi. De två excentriska personernas idéer om en annan tillvaro smälter samman i ett verk som innehåller både ohämmad fest och förödande krig mot en bakgrund av ett grönskande landskap.

Tidigare i år har Paul Chan medverkat i Whitneybiennalen, New York och haft separatutställning på Blanton Museum of Art, Texas. Han har även ställt ut på ICA, Boston; Lyonbiennalen; PS1, NY (samtliga 2005) och Carnegie International, Pittsburgh (2004). Till utställningarna görs en gemensam katalog som ett samarbete mellan de båda institutionerna med texter av utställningens curatorer Daniel Birnbaum och Elisabeth Millqvist.