Spiritus

Mutaflor für Wien är en kort videofilm som projiceras på golvet. Kameran gör nästan bokstavligen en inre och yttre resa. Rist sitter naken på golvet och tittar in i kameran som rör sig ner mot henne. Plötsligt öppnar hon munnen och kameran försvinner ner i gapet, in i hennes kropp, för att komma ut genom anus. Filmen zoomas ut, går runt och börjar om. Det är en kort loop som kretsar runt, runt, in och ut genom konstnären som lustfyllt äter upp betraktaren.

Blue, red and yellow – Scalemodel 1 är från utsidan en minimalistisk kub, en skulptur i kanalplast. Tre av sidorna av skulpturen är behandlade med transparent, färgad film. Man kan också gå in i verket. Då öppnar sig en helt annan rymd än vad man kan ana efter att ha sett utsidan av verket. En rökmaskin fyller det lilla rummet med rök – det finns inga hållpunkter i rummet. Blindheten gör att man spänner sina övriga sinnen för att orientera sig, ljuden påverkas liksom känslan för tid. För de som står utanför verket kan de som är innanför anas genom den halvtransparenta plasten, likt vålnader.

The Forest tar med åskådaren på en vandring genom en skog på natten. Besökaren tas med på en väldigt påtaglig resa genom att se på en film i ett par videoglasögon. Till en början är filmen tredimensionell då båda ögon ser samma film, men med en lätt förskjutning som möjliggör seendet av rummets djup. När man på vandringen genom skogen närmar sig ett av träden delar de två filmerna upp sig. Ögonen följer plötsligt två olika vägar för att då och då sammanstråla. Åskådaren hamnar på en plats bortom den verklighet vi är vana vid, där rumsuppfattningen ställs på prov.

I filmen Rock My Religion presenterar Dan Graham en slags historieskrivning där extasen framstår som en länk mellan puritanskt religiösa rörelser som i mitten av 1700-talet kom till Amerika och rockmusikens och ungdomsrörelsens framväxt från 1950-talet. Filmen skildrar religiösa sekters sätt att rytmiskt recitera bibeln, tala i tungor, ta av sig kläderna, skaka och rulla på marken i kollektiva försök att driva ut satan. Texter och bilder om dessa riter varvas med klipp från rockkonserter där extasen uppnås på likartade sätt. Genom att dansa i cirklar uppnår deltagare i Shaker-rörelsen trans. ”Shake, rattle and roll!” ylar Jerry Lee Lewis. Steget kan tyckas långt mellan de stränga puritanska religiösa sekterna och ungdomskulturen. Gemensamt fanns ändå denna strävan efter att renas kollektivt genom extatisk dans och recitation.

McCarthys verk är ofta frånstötande och svåra att se. Family Tyranny och Cultural Soup är performancebaserade verk, iscensatta och redigerade för video. I filmerna framträder McCarthy i vridna, groteska scener. Konstnären framträder som ett slags urspårad tevekock som instruerar publiken i hur man tvångsmatar sina barn. ”My Daddy did this to me… You can do this to your son too” mumlar han. Trots att det är en så uppenbart överdriven, teatral och iscensatt situation, så är det lätt att bli illa berörd av brutaliteten och de associationer till sexuella övergrepp som lätt uppstår. Traumat som förs vidare från far till son är en ond cirkel. Det sätt på vilket McCarthy mässar och likt ett mantra upprepar vissa fraser, betonar upprepningens kraft; ”The father begat the son, the son begat the father”. Mike Kelley som spelar sonen försöker förgäves fly men hejdas av McCarthy, den grymma patriarken som är iförd lederhosen och tyrolerhatt. När sonen väl får lämna hemmet är det med ett käckt utrop: ”Time to go to school, Dad!” Skolan blir därmed nästa led i det auktoritära formandet av människan.