Être et Avoir (Att vara och att ha)

I slutet av januari 2008 besökte Christian Boltanski oss i Stockholm för ett första möte inför sin utställning. Det var en välklädd man med leende ögon som intog Magasin III med energisk nyfikenhet. När vi gick genom salarna kom direkt spontana idéer till vilka verk som skulle passa var. Rätt snabbt hade vi diskuterat fram ett upplägg som byggde på en sorts koreografi, där besökaren skulle gå in i utställningen och följa en utstakad väg och det nya verket Être et Avoir skulle avsluta upplevelsen.

När utställningen öppnade i september 2008 hade delar av utställningens väggar och tak målats svarta, vilket gav den en ödesmättad känsla. Ett bildspel (Entre temps, 2005), där porträttbilder av Christian Boltanski som barn, under årens lopp och som vuxen man, avlöste varandra och inledde den givna koreografin. En ensam glödlampa hängde från taket och tändes och släcktes i takt med en inspelning av konstnärens egna hjärtslag (Le cœur, 2005). Vidare, på ett draperi av tunna trådar som besökarna passerade genom, projicerade vi ett interaktivt videoverk som slumpmässigt parade ihop olika delar av porträttbilder från dödsannonser (Être à nouveau, 2008).

Ljudverket Qui êtes-vous? (2008) tillsammans med svarta speglar utmed väggarna fungerade som en övergång till det nya verket Être et Avoir (2008), som Christian Boltanski hade skapat specifikt för den stora salen på nedervåningen. Installationen består av 45 träfigurer i varierande längd, klädda i mörka rockar och med små läslampor som huvuden. När man närmar sig figurerna triggas detektorer och meningar som ”Jag är nervös.”, ”Jag är socialdemokrat.” eller ”Jag har fina minnen.” spelas upp. Det är enskilda porträtt i sin enklaste form som tillsammans speglar en allmängiltig bild av vad det innebär att vara människa.

Tillsammans med en dåvarande kollega åkte jag till secondhandkedjan Myrornas centrallager för att välja ut kappor och rockar i mörka färger. Även andra kollegor och närstående donerade uttjänta rockar. Christian ville att Magasin III:s personal skulle läsa in meningarna han hade skrivit till figurerna och som hade översatts från franska till svenska. Det är ingen nödvändig information alls för upplevelsen av verket att veta vilka rösterna tillhör. Men för oss som arbetar på Magasin III ger detta verket ytterligare en dimension – det har även blivit en samling porträtt av oss, ett slags arkiv och ett tecken på passerad tid.

Som upptakt eller avslutning på denna utställningskoreografi, i ett rum speciellt byggt i anslutning till caféet, kunde besökarna få sina hjärtslag inspelade och donera dem till ett ljudarkiv. Hjärtarkivet fick sin början på Magasin III och var en omfattande produktion för oss. Sammanlagt donerade 2 714 besökare sina hjärtslag till verket. Sedan dess har konceptet som Christian, hans assistent och jag tillsammans arbetade fram på Magasin III använts på en mängd av hans utställningar världen över och tusentals människor har donerat sina hjärtslag. Ljudarkivet finns idag permanent installerat på den japanska ön Teshima som del av Benesse Art Site Naoshima och där finns det fortsatta möjligheter att spela in och donera sina hjärtslag. Läs mer om Hjärtarkivet här.

Tessa Praun, juni 2014