Haim Steinbach

Haim Steinbach är född 1944 i Rehovot, Israel, och bor och arbetar i New York. Han tog kandidatexamen 1968 vid Pratt Institute, New York, och Master of Fine Arts 1973 vid Yale University, New Haven, Connecticut. Steinbachs konst är en iscensättning av objekt vars format framhäver deras närvaro såväl antropologiskt som estetiskt. Objekten kommer från ett spektrum av sociala och kulturella sammanhang och är sammanförda på ett sätt som liknar ordningen i en dikt eller musiknoterna i en notskrift.

Steinbachs verk ger ett brett register av objekt nya sammanhang. Objekten är handgjorda och massproducerade, vanliga såväl som extraordinära, nya och gamla. Han har sagt att hans arbete handlar om det folkliga, vilket är en vanlig språkform: saker som vi skapar, uttrycker och producerar och att det inte bara handlar om att välja och ordna objekt utifrån mitt eget val, utan också att presentera de objekt som andra väljer. För documenta IX (1992), till exempel, transporterade Steinbach hela samlingen av föremål som han hittade på hyllorna i curatorn Jan Hoets kontor och arrangerade om dem i en specifikt konstruerad arkitektonisk struktur i verket Display #30 – An Offering (collectibles of Jan Hoet).

Steinbach kallar ofta strukturerna han bygger till sina objekt för ”inramningsenheter”. Den prototypiska kilformade hyllan som han har skapat för att presentera de utvalda objekten är en struktur som använder ett geometriskt system baserat på tre vinklar – 90, 50 respektive 40 grader – i en triangel. Hyllan är en enhet eftersom den fungerar som en nivå eller ett musikinstrument och kan förstoras eller reduceras proportionellt utifrån de tre vinklarna i dess tvärsnitt, och i förhållande till objekten på hyllan. När det gäller färg, en term som också används i musik, kan ett tunt skikt av plastlaminat sätta tonen för ett objekt när färgen täcker sektionen där objektet placeras.

Steinbach skapar en dialektik i sitt arbete mellan ”hög” kontra ”låg” kultur, det unika kontra det multipla, det personliga kontra det universella. Dessutom fungerar dessa dialektiker både när det gäller objekt och språk, eftersom såväl verkets titlar som själva objekten är ”funnet material”. Titlarna kommer från ett brett spektrum av källor, såsom texter, rubriker i tidskrifter eller annonser. Det är ofta utsagor och uttryck som kan vara idiomatiska, allegoriska, ordspråksliknande eller axiomatiska. Steinbach använder också dessa texter som verk i sin egen rätt. Dessa ”funna objekt” presenteras i svart vinyl på väggen i varierande skalor (stora och små) och presenteras exakt som de är, med både oförändrat innehåll och typsnitt, eftersom Steinbach anser att båda aspekterna är integrerade i det slutgiltiga verkets ordalydelse och bild.