Hängningen i referensbiblioteket utgörs av verk i vilka konstnärerna utforskar och utvidgar begreppet teckning. Deras olika ingångar, drivkrafter och individuella tillvägagångssätt har tagit form som verk på papper, ett väggobjekt och en serie fotografier.

Utöver verk av Gabriel Orozco, Jan Groth och Kristján Gudmundsson presenteras även ett urval verk av Gunnel Wåhlstrand i relation till Lars Noréns konstbibliotek som vi har införlivat i vårt bibliotek.

Jan Groth har genom sin konstnärliga praktik uteslutande och kontinuerligt undersökt förhållandet mellan linjen och bildplanet. Först och främst i teckningar med krita på papper, men även i gobelänger, som gjordes i samarbete med hans tidigare partner, Benedikte Groth. Sedan slutet av 1980-talet hade han fört in linjen i det tredimensionella rummet genom bronsskulpturer, som spänner över allt från teckningarnas intima skala till det monumentala.

I sina teckningar började Groth nästan uteslutande i mitten av pappersarket. Med tyngden av sin kropp mot kritan skapade han snabba, reducerade uttryck. Snarare än motiv är det självaste akten av att teckna som fått ta plats på pappret. Groth beskrev själv sin konst som ”en balans mellan nästan något och nästan inget”. 

Som självlärd konstnär började Kristján Gudmundsson ställa ut på lokala isländska gallerier under sent 1960-tal men kom snabbt att visas även i internationella sammanhang. Gudmundsson arbetar främst med skulptur och konceptuell konst, ofta med minimalistiska uttrycksformer. Hans verk präglas av en reducerad färgskala och ett avskalat formspråk.

På 1980-talet började Gudmundsson utforska begreppet teckning genom att använda sig av dess grundmaterial (papper, grafit, bläck) för att skapa installationer, skulpturer och väggobjekt. Verket Drawing VIII (1989) som visas här i biblioteket är del av en serie där Gudmundsson har kombinerat grafit i formen av stavar, skivor eller block med rullar av papper beställda direkt från fabrik. Metoden att använda teckningens råa, orörda material erbjöd Gudmundsson nästintill oändliga möjligheter till konfigurationer och storlek. Resultatet är återhållsamma verk med formell precision som öppnar upp för teckningens och därmed fiktionens oändliga potential.

Gabriel Orozco arbetar med teckning, installation, fotografi, skulptur och video. Hans estetiska språk är förankrat i konceptkonst, de konstnärliga traditionerna i Mexiko samt i Marcel Duchamps readymades. I Orozcos verk står den sköra relationen vardagliga objekt emellan och till människan i centrum. I verket Black Kites (1997) täckte Orozco en mänsklig skalle med schackrutor tecknade med grafit. Skallen ingår i Philadelphia Museum of Arts samling, medan nio fotografier som visar skallen i olika vinklar ingår i Magasin III:s samling. Orozcos bilder av den bemålade skallen är ett sorts post mortem-porträtt, dock utan tydliga ansiktsdrag. Skallar har förekommit i porträtt genom konsthistorien men då främst som rekvisita för att påminna om vår dödlighet. Orozco spenderade veckor med att teckna mönstret på kraniet, något han beskrivit som en tid för kontemplation. Skallen är fortsatt en stark symbol och Orozcos verk kan ses i ljuset av de bevingade orden vita brevis, ars longa – livet är kort, konsten är lång.

Jan Groths fem verk, samtliga Untitled (2011–2012) visades fram till oktober 2022.