Maj 2023
I en intervju delar museichef Tessa Praun sina tankar om varför Magasin III sedan en tid tillbaka bjuder in konstnärer att kommentera andra konstnärskap i en pågående utställning.
Fråga: Sedan en tid tillbaka har Magasin III bjudit in konstnärer att kommentera andra konstnärskap i en pågående utställning. Exempel på detta ser vi i Jill Magids kommentar på Chris Burdens performativa praktik (hösten 2022), och nu senast med Lucia Pizzanis performance i Maya Attouns utställning. Kan du berätta mer om tankarna bakom detta arbetssätt?
Tessa Praun: Att låta konst kommentera konst är en fortsättning på Magasin III:s långa historia av att producera nya verk tillsammans med konstnärer. Som museum är det vår uppgift att löpande kontextualisera verken i samlingen och att hitta olika sätt att skapa fördjupning i dessa konstnärskap.
Magasin III startade 1987 som konsthall utan en samling och har under de tre följande decennierna vuxit till ett museum med en omfattande och komplex samling. Vi bygger vidare på vår historia av att ställa ut, producera och samla. Vi ger numera publiken även tillgång till processerna som leder fram till en utställning, ett nytt verk eller arbetet med att ta hand om konsten när den inte visas. Utställningsprogrammet utgår idag i en större utsträckning från samlingen samtidigt som helt nya impulser i form av skapandet av nya verk fortsatt är del av Magasin III:s DNA. I myllret av föreläsningar, samtal och seminarier runtom på andra konstinstitutioner i Stockholm blev det viktigt att hitta vårt sätt att skapa fördjupning i och aktivering av pågående utställningar. Det blev naturligt att även här gå till kärnan i vår verksamhet, nämligen konstnärerna och att bjuda in dem att utveckla något i direkt dialog med en annan konstnärs arbete.
F: Hur har konstnärernas processer och reaktioner varit?
TP: Både Jill Magid och Lucia Pizzani gick synbart igång på att konstnärligt reagera på arbeten av Chris Burdens respektive Maya Attoun. I Pizzanis fall handlade det om en förfrågan om att skapa ett performanceverk, ett medium hon gärna arbetar med, medan inbjudan till Magid inte var specifik. Jag är full av beundran för hur Jill Magid och Lucia Pizzani närmade sig Burdens respektive Attouns konstnärskap med stor respekt utan att tumma på sin egen konstnärliga vision och integritet.
Jill Magid föreslog initialt att visa ett äldre verk av henne i relation till ett specifikt performance av Chris Burden. Det fanns uppenbara och spännande kopplingar verken emellan. Men när Jill några veckor senare ändrade sig blev hennes gest ännu starkare och formulerade en övergripande kommentar på Burdens performativa praktik. Vi lånade in hennes Auto Portrait Pending från 2005 samt producerade det helt nya verket Foreign Body Ingested (Portrait of My Son) som nu även ingår i Magasin III:s samling. De båda verken (presenterade i tre vitriner) placerades mitt i Burdens utställning under dess sista fyra veckor. Jill höll även en föreläsning i vilken hon hade utrymmet att både problematisera delar i Burdens performativa arbeten, liksom ge uttryck för att hans verk har haft stor betydelse för henne. Föreläsningen finns att se på vår hemsida.
Lucia Pizzani besökte Stockholm under två dagar i januari, spenderade tid i Maya Attouns utställning och hade rätt omgående en föreställning av vad hon ville göra. Hon tog fasta på det historiska vulkanutbrottet som hade inspirerat Maya till verken i Solar Mountains & Broken Hearts – både vad gällde stämningen hon ville skapa, ljudbilden hon valde och den svarta sand som kom att stå i centrum i hennes performanceverk Lava. Oliver Krug, senior registrator på Magasin III, och Leann Wolff, assisterande intendent på Magasin III Jaffa, var i nära dialog med Lucia under hela processen då hon arbetade fram det slutgiltiga verket som uruppfördes en kväll i mars. Resultatet hakade stämnings- och vördnadsfullt in i Mayas bild-och idévärld. Maya Attoun, som oväntat gick bort bara halvåret tidigare, var inte främmande för att släppa in andra kreativa personer i hennes arbete. Utställningen som sådan liksom Lucia Pizzanis performance blev en hyllning till ett konstnärskap som tystnade alltför tidigt.
Meriç Algüns utställning A Glossary of Distance and Desire, som öppnade i början av april i år, är ytterligare en variant på konst som kommenterar konst. Det började med att samlingsutställningen Fokus: Lawrence Weiner gav impulsen till att installera Meriç Algüns affischverk successes, failures and in-betweens (2012) i vår entré, ett verk som är del av vår samling. Bådas arbeten kretsar kring text och språk. Det kändes relevant att låta publiken ta del av två närbesläktade men likväl högst olika konstnärskap sida vid sida. Samtalen som intendent Sofia Ringstedt och jag hade med Meriç inför installationen av affischverket öppnade upp ytterligare beröringspunkter dem emellan. Det ledde oss till att bjuda in Meriç till att ta sig an utställningsrummet bredvid Fokus: Lawrence Weiner – i dialog med Weiners arbeten men som en fristående utställning.
F: Vad har du för förhoppningar med detta koncept?
TP: Att både vår publik och vi i teamet får nya perspektiv på ett verk eller en utställning, att det triggar oväntade tankebanor och samtal; som i ett större perspektiv förhoppningsvis kan bidra till att vi rör oss i världen med ett öppnare sinne.
