Den 27 – 30 april visades Tony Ourslers Synesthesia på Magasin III.
Synesthesia är en serie om tolv filmade intervjusamtal med personligheter från New Yorks undergroundscen: Laurie Anderson, Glenn Branca, David Byrne, John Cale, Tony Conrad, Kim Gordon, Dan Graham, Arto Lindsay, Lydia Lunch, Thurston Moore, Genesis P-Orridge och Alan Vega. Total spellängd för alla 12 filmer är 9,5 timmar.
Intervjuerna, gjorda mellan 1997 – 2001, var ursprungligen en del av Ourslers och Mike Kellys multimediainstallation The Poetics Project och avslöjar insikter och anekdoter från några av 70- och 80-talens mest inflytelserika personligheter inom experimentell konst och musik.
Spelschema
Filmerna visades dagligen från kl 11.10. Varje film visades två till tre gånger under dessa dagar.
För exakta speltider, se spelschemat (PDF)
Texter tagna från Electronic Arts Intermix hemsida eai.org
Bilder: Glenn Branca, Genesis P-Orridge, Alan Vega, Lydia Lunch. Courtesy Electronic Arts Intermix
Alan Vega
Alan Vega, ena halvan av den inflytelserika elektropunkduon Suicide (med Martin Rev), bidrog till att bana väg för elektronmusiken i början av 1970-talet. Vega, som inledde sin karriär i New York som konstnär och blev känd för ljusskulpturer, drev också en konstplattform som var en mötesplats för några av de viktigaste konstnärerna inom undergroundkulturen i New York.
Arto Lindsay
Arto Lindsay slog igenom med den New York-baserade noisegruppen DNA, vars medverkan på Brian Enos genredefinierande samlingsvolym No New York 1978 lade grunden för deras anseende som pionjärer inom no wave. Sedan dess har han varit ett inventarium på New York-scenen, han spelar med Lounge Lizards och Ambitious Lovers och är producent för eller samarbetar med artister som Laurie Anderson, Ikue Mori, Caetano Velosa och DJ Spooky.
Dan Graham
Dan Graham är en av samtidskonstens legendarer. Han har bidragit till omdefinitionen av konstnärens roll idag. Från sina tidiga bidrag i tidskrifter, fotografier, filmer och videoverk, till kritiska texter och arkitekturprojekt har Graham tänjt på gränserna för vad kultur är och hur den fungerar. Han är också ett entusiastiskt fan och en skarpsynt iakttagare av rockkulturen och dess ritualer och har arbetat med många av de viktigaste personerna inom musikscenen i New York.
David Byrne
David Byrne var ledare för Talking Heads, det enormt inflytelserika bandet som blev internationellt känt efter att ha bildats inom New Yorks new wave-/punkscen i kretsen kring CBGB i slutet av 1970-talet. Hans efterföljande solokarriär har bland annat inkluderat inspelning, produktion och regi av och medverkan i filmer samt filmmusik. Byrne har nyligen också återvänt till sina rötter som bildkonstnär och skapar verk som utforskar gränserna mellan externt och internt rum.
Genesis P-Orridge
Genesis P-Orridge är performancekonstnär och var sångare i det ikonoklastiska engelska industribandet Throbbing Gristle i slutet av 1970-talet som banade väg för industrimusiken. P-Orridge bildade även det experimentella bandet Psychic TV och fortsätter att arbeta inom musik, konst och performance i New York, han arbetar till exempel med ett långsiktigt projekt, Pandrogeny, som bland annat inbegriper en radikal identitetsomvandling.
Glenn Branca
Glenn Branca dök upp på no wave-scenen i New York i slutet av 1970-talet, han komponerade och utförde radikal gitarrmusik med sina band The Static och Theoretical Girls. Han är en rockikonoklast och avantgardekompositör och på 1980-talet började han iscensätta experimentella symfonier för massor av gitarrer och slagverk för Glenn Branca Ensemble och han fortsätter att komponera och framträda.
John Cale
John Cale tillhör en av de mer respekterade personerna inom rockmusiken. Hans karriär bygger på både avantgarde och pop, främst känd genom Velvet Underground, det enormt inflytelserika band som han grundade med Lou Reed 1965. Hans distinkta touch som författare och producent har lett till samarbeten med flertalet förgrundsfigurer, från Terry Riley och LaMonte Young till Iggy Pop och Patti Smith.
Kim Gordon
Kim Gordon är basist och sångare i den experimentella rockgruppen Sonic Youth, bildkonstnär och grundare av klädmärket X-girl. Hon har också spelat i banden The Supreme Indifference, Free Kitten och The Lucky Sperms. Hennes feministiska texter, som behandlar frågor som våldtäkt, ätstörningar, och könsstereotyper, och hennes stöd till kvinnliga musiker har influerat en ny generation konstnärer och musiker.
Laurie Anderson
Laurie Anderson arbetar tvärkulturellt och tvärdisciplinärt med stor framgång, hon förenar en konceptuell konstnärlig inramning med ett tydligt grepp om den populärkulturella estetiken. Förutom att hon har ställt ut på utställningsplatser i världsklass, har hon producerat kommersiella album (med en och annan hitsingel på vägen), släppt en spelfilm och skapat stycken för radio. Hennes stora sceniska produktioner, såsom United States från 1983, kombinerar visuella effekter, performance, musik och video.
Lydia Lunch
Lydia Lunch har varit viktig person inom centrala New Yorks konst- och musikscen sedan slutet av 1970-talet, då hon ledde banbrytande no wave-band som Teenage Jesus & The Jerks och 8 Eyed Spy. Sedan dess har hon varit mycket uppmärksammad för sitt författarskap, spoken word-projekt och medverkan i experimentella filmer.
Thurston Moore
Thurston Moore började som musiker i slutet av 1970-talet när han spelade i Glenn Brancas gitarrensembler och han fortsatte genom att grunda den experimentella rockgruppen Sonic Youth, som fortfarande är aktiv och spelar in album. Moore är en centralfigur i New Yorks musikvärld och hans verksamhet inkluderar lanseringen av yngre artister och band (däribland, som bekant, Nirvana), han driver också ett eget skivbolag och har ett starkt författarskap som omfattar såväl poesi som kritik.
Tony Conrad
Sedan 1960-talet har Tony Conrads experimentella arbete bidragit till att definiera minimalismens grunddrag, både inom musiken och filmen. Även när filmer som The Flicker höjde den strukturella insatsen utformade han musikaliska verk som utmärker sig som stora prestationer inom experimentell komposition, från långvariga performanceverk med LaMonte Young och John Cale som The Theater of Eternal Music, till mer poporienterade verk med det tyska konstrockbandet Faust.
