December 2023
I september 2023 genomförde Fatima Moallim performanceverket Markeringar i biblioteket på Magasin III. Verket utgick från tre av hennes teckningar som finns i museets samling – Under sängen, Planlösning och Galgadon Highlands från 2021. I november samma år gör intendent Olga Krzeszowiec Malmsten en intervju med Fatima i syfte att dokumentera hennes tankar kring Markeringar. Det mynnar ut i ett samtal om minne, nostalgi och viljan att arbeta med de till synes små gesterna.
Olga Krzeszowiec Malmsten: Vi skulle kunna börja i de tre teckningarna som finns i biblioteket. Vill du berätta lite om dem?
Fatima Moallim: Teckningarna är från min första soloutställning i Stockholm som jag döpte till State. De beskriver något slags tillstånd och jag tycker att titlarna säger mycket om de enskilda verken. När jag tecknade Under sängen var det som att gå tillbaka till den där känslan man har som barn när man spenderar så många timmar och tankar i sängen, och oron för vad som kan finnas under den. Planlösning handlar mycket om relationen till barndomshemmet och trångboddhet. Att som barn hela tiden kompromissa med sitt space och det privata. I ett hem, i ett rum. När jag gjorde den så märkte jag att det här är ju en planlösning för en blandning av olika lägenheter och hem vi har bott i sedan flykten. Minns jag rätt, hur var det nu igen? Ett abstrakt minne av hur vi bodde. Galgadon Highlands är ett naturområde i norra delen av Somalia. Jag har aldrig varit där själv, och det var mitt sätt att få en koppling till Somalia. Det kanske inte ser ut som ett bergslandskap men i mitt huvud så föreställer det någon slags försköning av en vacker natur som fanns innan kriget kom. Det här är kanske myten om Galgadon Highlands.
OKM: Något som kanske finns tillgängligt för dig genom någon annans minne och som på ett sätt kan bli lika viktigt som en fysisk plats?
FM: Verkligen. Ibland blir ju minnen mindre och mindre viktiga. Skulle de här platserna ha lika stor betydelse för mina föräldrar och släktingar, eller är det jag som har växt upp med de här historierna som romantiserar dem? Vad är nostalgi, vad är minne? Jag tar de här minnena och gör någonting av dem för att jag behöver det.
OKM: Verken är på många sätt kopplade till mentala och fysiska platser. Om man tänker på biblioteket som plats – vill du berätta lite om performanceverket och uppbyggnaden av det?
FM: Jag ville göra ett performance som skulle vara lämpligt för ett bibliotek, där alla sinnen kunde aktiveras. Det var viktigt för mig att man inte riktigt skulle veta vad som skulle ske – man skulle helt enkelt få känna och se. De tre teckningarna är gjorda i blyerts, oljekrita och BIC-penna. Jag tänkte direkt att det skulle vara vackert om en väldigt tunn, mjuk blyerts sammankopplade de här minnena och platserna så jag gick fram och tillbaka längs rummet med en blyertspenna. Jag ville även väcka minnen och komma åt det privata genom att arbeta med ljud. Vad fint det vore att spela med en eltandborste i biblioteket – ett ljud som man annars bara hör i hemmet. Det är någonting så otroligt personligt att tvätta sin mun och göra rent sina tänder. Hur skulle det vara att höra det ljudet ihop med ljudet från en mekanisk pennvässare? Jag ville också använda ljudet av blyerts direkt på vägg. Det är väldigt vackert tycker jag. Bibliotekets arkitektur – ett rum i ett rum – försökte jag utnyttja. Publiken kunde sitta i det innersta rummet och inte se vad jag tecknade på väggarna bakom bokhyllorna. Att endast höra de här ljuden gör att man får uppleva det som händer på ett annat sätt.
OKM: Det var som att du ruckade på vana museibesökares koreografi. Jag tror att många kände sig lite osäkra på hur de skulle ta sig an rummet. Vad förväntas av mig som besökare? Ska jag sitta ner eller missar jag någonting då? Jag upplever att den här osäkerheten gjorde att man blev mer lyhörd.
FM: Vad fint att du säger det, för jag försöker jobba medvetet med de osäkerheterna och förstärka dem. Jag upplever när man gör performance i Norden att det ska vara som en föreställning eller teater – att publiken har förväntningar att de ska se någon gå in i en roll. Men jag försöker bryta mot det. Det är nästan som att hela mitt performance går ut på att jag bara är så som jag alltid har varit och det kan nästan vara jobbigare att titta på än att se någon gå in i en aktiv roll. Jag går aldrig in i någon roll, jag går bara in i linjerna.
OKM: I Markeringar har du aktivt arbetat med de subtila gesterna.
FM: Gör man något som inte dånar och skriker så är det som att man inte har gjort någonting alls. När blir något någonting? Varför ses blyertsstreck som något mindre? Jag menar varför är de tunna linjerna mindre för att det är diskreta? Vi behöver inte se allt för att det ska vara värt eller finnas. Ett exempel är ju att sova som aktivism – att ta hand om sig själv och vila kan vara lika mycket revolution som att låta högst. Jag tycker det är intressant hur vi ibland ser konst som underhållning och att folk tänker att de ska få mycket för sina pengar. Det finns en föreställning att man måste få se någonting storartat och högljutt för att det ska vara konst, men jag vill bryta mot det.
OKM: De små gesterna fanns med i de tunna blyertsstrecken du tecknade på väggen, och i ristandet av böcker i bokhyllan, men också i de ljud du valde att använda dig av. Utöver ljuden från en minisynt, pennvässare och en elektrisk tandborste fanns även andra ljud för den som lyssnade noga.
FM: Jag brukar alltid ha kavaj, slips eller vit skjorta under mina performance. Jag har växt upp med att man ska vara anständig och stryka sina skjortor, och i det här situationerna funkar kläder lite som en sköld också. Men nu tänkte jag att jag ville jobba mer befriande med ljud, så jag hade på min sportjacka som prasslar lite och flipflopskor som ger ifrån sig ett ljud varje gång sandalerna går upp mot fotsulan. Jag bestämde att alla objekt jag hade skulle ligga i en Hemköpspåse också för ljudets skull. Jag ville att när jag sträckte mig efter de här objekten så skulle jag låta lite hela tiden.
OKM: Det finns en till rest från performancet här i biblioteket – en hyllsektion i bokhyllan som du fyllt till bredden med böcker vända med bokryggarna inåt, och där du gjort avtryck på ytan av de hårt sammanpressade boksidorna. Vill du berätta lite om det?
FM: Det var en väldigt spontan idé. Jag tänkte på hur det skulle vara att fylla en hel hylla med böcker och ta bort det vi tror vi vet om information när vi läser titlar. Vad är information, hur processar vi information och vem är information till för? Vad får böcker för ny mening när man inte vet vad som är i dem? Om man klämmer väldigt hårt på böcker blir de nästan lika hårda som sten. Och det ger mig möjlighet att klottra på dem. Det jag tecknar blir mer som markeringar – jag ristar in någonting. Under den här processen började jag också tänka på dofter och minnen från när jag var yngre, tecknade på väggen och sedan sprutade bort det med min pappas starka herrparfym. Så jag tänkte – varför inte återskapa det minnet? Vad händer om man tar en av de här böckerna och får in en doft?
OKM: Jag vet att du har pratat om performancekonstnärens roll som någon som arbetar. Hur tänker du kring det?
FM: Jag tänker att nu är jag en som gör mitt jobb. Nu ska jag arbeta för att vara kvar i de här minnena och vara kvar i mig själv. Jag ser det som ett jobb att få tillgång till en tid, få tillbaka någonting som försvunnit. Performancet blir den stunden när jag koncentrerat söker mig till något.
OKM: Vad har publiken för roll i dina performance? Skulle du lika gärna kunna utföra ditt arbete utan publik?
FM: Jag är väldigt medveten om att det finns en publik och att jag blir sedd på, men ändrar inte mitt innehåll för det. Ibland tänker jag – varför utsätter jag mig själv för det här? Jag har ju jättemycket social ångest. Men det kanske är det som är spännande också.
OKM: Det blev påtagligt att vi tillsammans var del av en slags koreografi. Man ville vara delaktig, men samtidigt ge dig utrymme att utöva det du utövade. Det var liksom det vi hela tiden förhandlade om med vårt kroppsspråk.
FM: När du sa koreografi nu Olga, så började jag tänka på minnets koreografi – de här tre olika delarna av mitt performance blir som någon slags minneskoreografi. Man rör sig som när man var yngre, får de här minnena som blir markeringar i bokhyllan, så blir det sammankopplingar med streck längs väggarna – som en linje som aldrig tar slut och en koreografi som aldrig har börjat.
Fatima Moallim är en självlärd konstnär verksam i Stockholm och Malmö. Hon arbetar med performance, teckning, skulptur och på senare tid även med ljud. Centralt i hennes konstnärskap är ett utforskande av minne, barndom och plats och hur dessa relateras till identitet och nuet.
Performanceverket Markeringar av Fatima Moallim skedde i Magasin III:s bibliotek den 27 september 2023. Curator: Sofia Ringstedt
Text: Katja Åberg, Olga Krzeszowiec Malmsten