Tyngdkraft, var min vän
Det skulle behövas en hel bok för att beskriva arbetet med verket Tyngdkraft var min vän – och det var precis vad vi gjorde. Boken Grattis! innehåller ett samtal mellan Pipilotti Rist och mig som beskriver hennes tankar som bland annat gav upphov till detta monumentala verk.
Första gången jag upplevde Pipilottis konst var 1996 på Chisenhale gallery i London. Två år senare träffades vi första gången när jag arbetade med utställningar för projektet Arkipelag under Stockholm Kulturhuvudstadsår 1998. 2003 var hon med i utställningen Spiritus på Magasin III. 2005 inledde vi dialogen kring en separatutställning med ett möte på Magasin III, och efter sommaren det året, då Pipilotti deltog i Venedigbiennalen, påbörjade vi konkret att planera för det nya verket.
I september 2006 tillbringade jag flera dagar i Atelier Rist Sisters i Zürich för att arbeta med det nya verket, med urvalet av äldre verk till utställningen och med boken. I ateljén hade teamet byggt en skalmodell av vår stora sal på Magasin III. Modellen av rummet hängde i taket på ateljén med en stor madrass under så att vi kunde testa att titta på filmmaterial i liggande position. Pipilottis undersökningar under den här tiden kretsade mycket kring hur vi upplever den rörliga bilden när vi ligger ner. Hon arbetade med situationer där vi, med hennes ord, kan vara ”mildare mot oss själva”. I liggande position är musklerna mer avspända, vilket i sin tur påverkar vårt sätt att tänka, se och uppleva. Med detta verk erbjuder Pipilotti, enligt henne själv: ”en timeout, som går att jämföra med kyrkobesök förr i tiden – en förmodad improduktiv tid, som man använder för att samla sig och för att reflektera.”
Tyngdkraft var min vän är den största produktionen vi har gjort på Magasin III till dags dato, framför allt storleksmässigt. Verket har en yta på 340 kvadratmeter i en sal med 5 meter i takhöjd. Inget annat verk vi arbetat fram har heller involverat så många människor under så lång tid. Själva installationsperioden på Magasin III varade i sju veckor. De två filmerna i verket klipptes på plats och skapades genom att direkt projicera de rörliga bilderna på de amorfa formerna i taket – allt för att kunna känna in verket på just den här platsen med dess speciella förutsättningar. Musiken skrevs och spelades in i rummet samtidigt som filmerna klipptes färdiga.
För oss som institution var mottagandet av hela utställningen med Pipilotti, och kanske speciellt verket Tyngdkraft var min vän, en ny upplevelse. Vi fick med den här utställningen en större publik än någonsin, som under sina besök stannade så länge och var så påtagligt berörda.
Richard Julin, juni 2014
