The Fireman

Jag ser den mer som ett ingrepp än en utsmyckning. En avvikelse. 

Oscar Guermouche är en konstnär som arbetar främst med text med tyngdpunkt på språkets identitetsskapande funktioner. Det var med detta i åtanke som han valdes ut till att skapa ett platsspecifikt verk för Magasin III:s referensbibliotek.

I samband med Magasin III:s återöppning 2020 efter tre års paus från publik verksamhet fick bland annat referensbiblioteket en ny utformning och en ny placering i museets lokaler. Museichef Tessa Praun och intendent Olga Krzeszowiec Malmsten sökte ett textbaserat konstnärskap för en inskription i det långa träbordet i bibliotekets mittpunkt och omgående dök Oscar Guermouches namn upp i processen.

I november 2023 får jag och kommunikatör Hedvig Furuhagen träffa Guermouche och höra hans tankar om The Fireman. Tre år har passerat sedan Magasin III öppnade på nytt och verket stod färdigt i biblioteket. Konstnären beskriver hur han i sin praktik brukar ta avstamp vid sin bokhylla vilket han även gjorde denna gång. Han ville belysa vikten av bibliotek och litteratur och undersökte till en början idéer om mysterier och hemlighetsmakeri utspelade på bibliotek. Det var inte förrän konstnären flyttade fokus och sökte efter mer politiska dimensioner som den dystopiska romanen Fahrenheit 451 dök upp.

I verket The Fireman använder sig Guermouche av en fras från Fahrenheit 451 skriven 1953 av Ray Bradbury. I romanen återges ett framtida samhälle där innehav av böcker, på allmänhetens initiativ, är strikt förbjudet. Protagonisten Guy Montag är brandman vars främsta uppdrag är att bränna böcker om nätterna. Med tiden börjar han ifrågasätta sitt yrke och således även samhället i vilket han lever. Frasen som Oscar Guermouche använder sig av illustrerar ett bråk mellan Guy Montag och hans fru Mildred. Han försöker få henne att förstå de nya insikter han har nåtts av, men misslyckas:

but how can I leave myself alone? We need not to be alone. We need to be really bothered once in a while. How long is it since you were really bothered? About something important, about something real?

Text och ord är en beständig faktor i Guermouches liv. Han berättar hur han sidspecifikt kan komma ihåg särskilda sekvenser i böcker, men inte minnas aktuella titlar eller författare:

De där meningarna som flyter runt i luften i närheten av bokhyllan, de leder ju en någonstans.

Det var en sådan mening som ledde konstnären till den i verket återgivna scenen. Det var desperationen och på samma gång den djupaste av alienation hos en människa som förvägras förståelse som konstnären reagerade på. I träbordet såg Guermouche också konnotationer till den lilla människans möjlighet att uttrycka motstånd. Han fastnade direkt för bordskanten vid åsynen av ritningarna på bordet från sidan. Han menar att en bordskant så direkt kan fungera som en klotteryta för ett bråkigt skolbarn som vill uttrycka sitt missnöje gentemot en auktoritet, och kanske också kommunicera med andra elever:

Det är också någon slags protest mot överheten genom att demolera, förstöra, vandalisera och märka dess ägodel. Men man kommunicerar egentligen inte gentemot överheten. För överheten kommer kanske aldrig se den och det spelar kanske ingen roll. Och liksom Guy Montags försök att övertyga sin fru, bemöts inkarvningen med avfärdande och förakt. Texten i The Fireman är förvisso inte inkarvad, utan infräst. Men så är jag inte heller en skolelev och bordet är inte en skolbänk.

I verket finns aspekter som identitet och kropp närvarande – Montag i romanen är brandman ända ut i skinnet. Det är inte bara ett yrke, menar Guermouche, utan också inordnat i protagonistens kroppsliga konstitution. Konstnären beskriver hur den identitetskris som karaktären genomgår också blir ett ifrågasättande av den fysiska kroppen. Desperationen och misslyckandet med att få frun att stämma in i Montags nya övertygelse påverkar också bilden för läsaren av Montag som karaktär.

Verket på Magasin III är precis som Guy Montags insikt vid första anblick dold under hud. En väldig duk i skinn täcker träbordet och gör att besökaren blir tvungen att själv leta upp det. Olga Krzeszowiec Malmsten uttrycker i ett samtal att verket ställer krav på både besökare och institution att aktiveras för att få liv, med tanke på dess placering. Utformningen innebär att verket får fortsätta väckas till liv. Innehållet finns där, men kräver att man söker sig till först biblioteket, sedan till bordets ena kortsida och till sist lyfter på duken. Likväl ställs krav på museet att också återkommande poängtera verkets existens genom att belysa det i visningar och samtal med besökare.

Under duken löper texten utmed den solida bordskanten från en kortsida, till en bit in på bordets högra långsida. Guermouche ville att meningen skulle uppstå ur ingenting och sedan sluta på samma sätt. Snarare än en dekorativ utsmyckning ville han att texten skulle fungera som ett ingrepp och en avvikelse från bordet och helheten. Typsnittet för tankarna till brödtext i böcker, vilket var vad konstnären ville åt, för att poängtera platsens koppling till litteratur. Precis som Ray Bradbury illustrerar ett samhälle där människor har slutat ifrågasätta sin omgivning så uppmanar Guermouches verk betraktaren till att förhålla sig nyfiken till det, både i gestaltning och innehåll. Det är också något visst med den ensamhet som konstnären beskriver karakteriserar det upproriska skolbarnet och Guy Montag i sin frustration som även tycks återfinnas under den mörka skinnduken. De, med Oscar Guermouches ord, obarmhärtigt djupt infrästa bokstäverna bidar sin tid under huden och väntar på att bli upptäckta och aktiverade av nästa person.

Katja Åberg, december 2023