Dough

I filmen Dough använder fyra uniformerade kvinnor en primitiv uppsättning maskiner i en komplicerad process som involverar tårar, luft och pollen, för att få deg att jäsa. När degen omsorgsfullt har knådats och transporterats från kammare till kammare framstår till slut den färdiga produkten som en oansenlig vakuumförpackad klump.

Till utställningen Sneeze to squeeze (2013) på Magasin III var verket installerad i ett specialdesignat visningsrum, som delvis är byggt av plywood och nås genom en korridor med nedsänkt tak. Rummets billiga ”man klarar sig med vad man har”-estetik återfinns i själva filmen, där de trånga utrymmena är sammanlänkade via hål i golv och väggar. Det skapar en märklig korsning mellan s.k. sweatshops – svältlönefabriker – och huvudgatans skönhetssalonger.

Genom de surrealistiska och förbryllande produktionsmetoderna och glappet mellan ansträngningen och slutresultatets värde utforskar Dough den komplexa relationen mellan kvinnorna själva och produkten de skapar. I filmens halvindustriella inramning är degen något som ska hanteras och tas omhand, skötas, kontrolleras och vårdas. Den speciella fysiken hos kvinnorna som spelar fabriksarbetarnas roller börjar smälta samman med själva produkten när deglängderna antar karaktären av deras kroppar. Det gör att produkt och identitet, produktion och resultat också blandas samman så att arbetets betydelse och värde destabiliseras. I Dough transporteras den mänskliga kroppsligheten, som investeras i arbetsprocessen, direkt in i produkten medan intima energier och vätskor utsöndras från arbetarna och förvandlas till en enda säljbar enhet.

Tessa Praun, intendent, januari 2013 (reviderad)