Dawning
Jag har ett starkt minne av när jag först såg verk av James Turrell. Det var under 1980-talet, och jag klev in på Leo Castellis galleri på 142 Greene Street i SoHo för att se James Rosenquists enorma målning F-111 (1965), som nu ingår i MoMA:s samling. Det var ett kraftfullt verk. Medan jag tittade på den målningen lade jag märke till ett grönt sken i änden av ett enormt rum. Jag gick fram mot vad jag trodde var en monokrom målning infälld i väggen. Det var hypnotiserande, och jag kände en överväldigande längtan efter att röra vid ytan. Självklart gled min hand rakt genom den. Det var en av Jims Space Divisions. Han har en kuslig förmåga att ge form åt rum och ljus.
Det var då jag blev verkligt intresserad av Jims konst och började läsa om den. Sedan tog det några år innan jag fick kontakt med honom och vi pratade om idén att göra en utställning på Magasin III (James Turrell, 23 oktober–2 april 1995). Genom brev och fax kom vi till slut fram till ett urval som inkluderade verk från så tidigt som 1966 (projektionsverket Afrum Proto), till så sent som 1992 (Dawning). För att hedra det första verket som jag såg av Jim visste jag att jag ville ha med en Space Division i utställningen. Detta verk, Dawning, kom att köpas in av Magasin III medan utställningen pågick och är det enda verket ur samlingen som alltid visas.
Jim var här i ungefär två veckor för installation och vernissage i oktober 1994. Vid ett tillfälle under arbetet, när Dawning nästan var färdiginstallerad, stod jag med Jim och hans assistent Michael Bond för att syna verket. Jim sade: ”Hmm, jag ser en störning”, och bad Michael klättra över väggen in i ljusfältet. Man var tvungen att ha på sig vita strumpor för att kunna gå där, så Michael drog på sig sina strumpor, klättrade in, närmade sig väggen och sade sedan till Jim: ”Du har rätt.” Det fanns ett minimalt hårstrå i väggfärgen. Jim hade den skarpaste blicken, och han hade sett att ljuset bröts över hårstrået. På grund av detta lilla hårstrå var vi tvungna att sandpappra, bredspackla och måla om hela väggen.
Eftersom man var tvungen att lägga på ett så tunt färgskikt behövde målarna lära sig att måla på ett helt nytt sätt. Vår primäre målare – Per Olsson, eller Pelle – hugfäste sig själv genom att måla in sitt namn inuti den avskiljande väggen! Man kan se det på installationsbilderna. Hans namn finns fortfarande där, dolt inne i väggen, tjugo år senare.
Styrkan på ljusnivån och balansen i verket är oerhört känslig. Det finns fyra strålkastarliknande lampor i åskådarrummet, och sedan finns det ljusrör i ljusrummet. Allt är dimrat med specialimporterade schweiziska dimrar – den enda modellen som inte fick ljuset att flimra. En dag bestämde sig Jim och Michael för att roa sig på min bekostnad. De ändrade på alla ljusnivåer så att när jag klev in i rummet såg det ut som om Dawning var lite lätt böjd, som om den hade blivit konkav. Jag fick för mig att någon hantverkare hade gått in och ändrat hela formen på den, blev rasande och började gorma … Och de började skratta hysteriskt.
David Neuman, juli 2014
