Mark Manders

Mark Manders föddes 1968 i Volkel, Nederländerna. Han bor och arbetar för närvarande i Belgien.

Även om tids- och platsrelaterade referenser tycks irrelevanta i Manders verk hänvisas det ofta till ett specifikt årtal, 1986. Det var då Manders drog upp riktlinjerna för konceptet i verket Self Portrait as a Building. Verket påminner om en fiktiv byggnad, uppdelad i separata rum och nivåer, vars storlek och form aldrig kan bestämmas exakt. Potentiella förskjutningar och förlängningar hotar ständigt sammanhållningen i det evigt växande självporträttet. Manders arbetar mot ett stort övergripande ögonblick som kommer att sammanföra alla hans verk, som kontinuerligt är sammankopplade och står i dialog med varandra. Det finns ingen början eller slut, och porträttet kan inte heller identifieras fullt ut med konstnären själv. Det är omöjligt att organisera eller datera hans verk kronologiskt utifrån visuella ledtrådar. På så sätt kan hans arbete lika väl ha skapats i början av 1900-talet; en tanke som han ivrigt verkar omfamna.

Innan Manders inledde sin konstnärliga bana arbetade han, som tonåring, i en grafisk studio. Det är härifrån hans fascination för design och språk, och särskilt poesi, kommer. Genom att försöka skriva ett självporträtt på ett okonventionellt sätt ställdes han snart inför språkets och översättningens begränsningar. Ord ersattes av visuella element. Enligt Manders är teckningar, skulpturer och installationer friare och kan, precis som poesi, innehålla olika ljud, färger, rytmer, rim och tolkningar. Det var så idén uppstod om Self Portrait as a Building.

Manders strävar efter tidlöshet och universalitet genom att använda arketypiska former och välbekanta material, såsom lera, stål och trä. Hans skulpturer och installationer förefaller ömtåligare än de faktiskt är. Som skulptör följer Manders bronsskulpturtraditionen, men integrerar även samtida material i sina verk. Fåtöljer, stolar, skorstenar skapas eller återskapas noggrant för att passa verkets funktion och reduceras vid behov till 88 % av deras ursprungliga storlek. Genom att gränsen mellan verklighet och illusion suddas ut blir det ofta svårt att avgöra när Manders faktiskt integrerar naturligt trä eller bara en målad träimitation. Detta gäller också de androgyna figurer eller ansikten som tycks ha utformats av våt lera, vilket ger intrycket att de just har lämnat konstnärens ateljé eller, tvärtom, blivit övergivna av konstnären, mitt i arbetet. Illusionen med flagande torr lera skapar en känsla av förebud, som om skulpturen kunde smulas sönder till ett fint damm och försvinna när som helst. Det verkar finnas en bestämd åtskillnad mellan skulpturen och personen som gjorde den, som om den övergavs av sin skapare eller inte kunde fullbordas. Mark Manders persona blir aldrig erkänt bevisad. Anmärkningsvärd är också dikotomin mellan människan Mark Manders och konstnären, som, i likhet med en sorts alter ego, verkar vara regisserad av sin totala motsats. Manders placerar sig alltid på denna odefinierade plats mitt emellan, vilket ändlöst förstorar mysteriet med Self Portrait as a Building.

Foto: Cedric Verhelst.