Walter De Maria

Utställningskatalog nummer 2
Antal sidor: 40, färg, illustrerad
Bandtyp: häftad

Språk: svenska och engelska
År: 1988
Utgivare: Magasin 3 Stockholm Konsthall

Tiden går och visionen av Walter De Marias verk som något radikalt nytt har mist sin skärpa. Det konstnärliga sammanhang som han ingår i är nu föremål för noggrant studium. Han anklagas för okänslighet på vissa punkter och betraktas inte längre som oskuldsfull. Det gör ingen konstnär. Men som Iris Murdoch säger: ”Som moraliska varelser vill vi veta vad logiken kräver att vi gör, vad vår mänskliga natur kräver att vi gör och vad vi kan välja att göra.” Trots den stränga logiken i De Marias verk, är det mest intressanta med hans fria val det sätt på vilket de påvisar ”den mänskliga naturens” begränsningar, dess oförbätterlighet. Hans övertramp är våra skuldtyngda nöjen, kanske våra skuldtyngda livsbehov.

En jagets imperialism som innesluter och motiverar en rumslig och ekonomisk imperialism: så lyder en vanlig kritik av De Maria. Men om De Maria lämnar ett varaktigt spår efter sig, rör det sig om ett spår som paradoxalt nog utplånar sig självt, perceptionsmässigt eller begreppsligt. Las Vegas Piece (1969) är en knappt synbar stig i öknen. The Lightning Field (1977) består av stavar som är så tunna och utspridda att de inte bildar en massa och är svåra att uttolka. I The Broken Kilometer (1979) är det nära att de glittrande mässingsstängerna utplånar golvet och gör det till en glödande massa utan urskiljbara kanter. De Maria betonar avståndet, beräknar exakt utrymmet mellan dem men deras utstrålning är som medvetandets skimrande nät – punkter av ljus mot en mörkare helhet, punkter som finputsar en fullständigt bedräglig sömnlöshet. Fastän den kilometer som De Maria har i åtanke är ett lineärt mitt leker han med stängerna för att beräkna en areal, inte en linje, en areal som i sig själv är avbruten, söndrig.

På väg till det mest berömda amerikanska jordkonstverket, Robert Smithsons Spiral Jetty, passerar resenären Guldspikmonumentet, som har fått sitt namn efter den sista rälsspiken, smidd i guld, som slogs in i järnvägslinjen som förband den amerikanska östern med västern. De Marias The Broken Kilometer är ett järnvägsspår av gyllene länkar. I motsats till guldspiken hyllar den brottet i förbindelsen mellan två punkter, isärtagandet av en sådan kedja. När allt kommer omkring är det en immateriell kilometer, en idé, som han låter finna fäste i betraktarens medvetande, vilket han också försöker göra i The Vertical Earth Kilometer i Kassel (1977). Denna ”guldspik” bygger på den gamla föreställningen att man kan komma till Kina genom att gräva ett hål rakt genom jordklotet, ett mer globalt sätt att förbinda Öst och Väst. De Maria försöker trycka ner detta schakt inte så mycket i jorden som i betraktarens medvetande, vilket inte kan hysa det, inte föreställa sig ett sådant djup utan att använda sig av en analogi (till exempel, femhundrafemtio vuxna personer som står på varandras skuldror). Eftersom det enda som syns är cylinderns knappliknande topp står vi där med en obestämd känsla av djup, ”dolda djup” tillika. Egendomligt nog skulle denna förnimmelse av djup bli svagare om vi ombads föreställa oss kilometern utan stången. Det faktum att den dröjer sig kvar gör dess närvaro påtaglig och hindrar oss från att avfärda gåtan med motiveringen att den är alltför svår. De Maria visar att utan föremålslighet förlorar idéerna sin styrka. (…)