Siobhán Hapaska, Charles Long, Ernesto Neto

Utställningskatalog nummer 21
Antal sidor: 56, färg, illustrerad
Bandtyp: häftad
Formgivare: Mattias Givell

Språk: svenska och engelska
År: 2000
Utgivare: Magasin 3 Stockholm Konsthall
ISBN: 91-972986-4-6

SIOBHÁN HAPASKA… OM SIG SJÄLV SOM SKULPTÖR: Jag måste kalla mig skulptör eftersom jag gör tredimensionella föremål och jag är faktiskt ganska stolt över det. Tvådimensionella bilder dominerar vår tillvaro så mycket att det förefaller som om vi nu måste skaffa oss information snabbt genom att scanna, processa och kategorisera och göra seendeprocessen så ekonomisk som möjligt. Saker och ting verkar lockande när de är snabba och exakta, de förför oss genom att lova att ta oss med sig i sin jetström men jag känner det som om jag till slut drabbas av visuell förstoppning. Ibland måste jag påminna mig att det är ovärdigt att bara existera från huvudet och uppåt, som en kung eller en drottning som utdelar order från en orörlig tron, utan att behöva en kropp, bara ett intellekt med oinskränkt makt. (…)

CHARLES LONG… OM UTSTÄLLNINGEN PÅ MAGASIN 3: Jag tror att föreställningen om att man behöver rena sig är det kulturella arv vi har kvar även om den får skjuts av ”slut-på-millenniet-nojan” om virus och bakterier. Om man går tillräckligt långt tillbaka och tittar på, låt oss säga, afrikanska ritualer finns det mycket som handlar om individens renhet. När jag började jobba med Stereolab och hälsade på dem besökte jag Museum of Mankind. De hade en utställning med afrikanska kärl som hade tillverkats av kvinnor. Kärlen hade flera halsar som satt fast i samma föremål. Man kunde ha en ritual med flera personer och alla kunde dricka ur sin egen pip utan att förorena de andras andar. Samtidigt fanns det något som skapade en enhet, kärlet. Det blev till en bra metafor för mig vid den här tiden.

Mina former var kärlet och Stereolabs musik var elixiret inuti och publiken som engagerade sig i verket (B.U.A. [Burnt Umber Assembly]) genom att koppla upp sig med hörlurar. Alla fick sina speciella erfarenheter men fysiskt var alla förbundna med samma föremål. Titeln på ett av de nya verken är Unity Purity Occasional. Namnet kommer av en känsla mer än att försöka hitta på en förklaring. Denna föreställning om ett nav där folk samlas, där det fokuseras energi och man renar sig tillsammans. (…)

ERNESTO NETO… OM ABSTRAKT OCH FÖRESTÄLLANDE KONST: Det finns en dualitet mellan det abstrakta och det föreställande i min konst. Varje människa har sin föreställning om kroppen. Jag tänker mig den som bestående av celler. Ens egen kropp, en hund eller en växt har det gemensamt. Liksom en amöba. Jag är inte intresserad av att framställa kroppen. Jag vill tänka på kroppen. Jag gillar att arbeta med abstrakta verk som står i total relation till kroppen. Man har sagt att mina verk ibland liknar utomjordingar som kommit hit från rymden. Det gillar jag verkligen!

Ibland känner jag mig som en astronaut. Det är konstigt för jag träffade för en tid sedan en flicka som jag kände när jag var liten. Hon sade att det var precis vad jag alltid sa att jag skulle bli, en astronaut. Alla sa till mig att det inte är ett yrke. Och nu när jag har blivit konstnär sa hon att hon tyckte att det var litet grann samma sak, det är inte ett yrke! Så jag känner mig som ett slags astronaut som upptäcker världen. (…)