Pedro Cabrita Reis – The Silence Within

Utställningskatalog nummer 23
Antal sidor: 55, färg, illustrerad
Bandtyp: häftad
Formgivare: Mattias Givell

Språk: svenska och engelska
År: 2001
Utgivare: Magasin 3 Stockholm Konsthall
ISBN: 91-972986-7-0

Inför förberedelsen med intervjun i Lissabon går vi först ner till hamnen. Enligt Pedro Cabrita Reis kommer jag inte att förstå hans arbete till fullo, om jag inte först har varit på piren och känt den ”saudade”, det där oförklarliga emotionella virrvarret av wanderlust och hemlängtan, som man kan gripas av när blicken sveper över floden Tagus vida utsikt. Han insisterar också på att visa mig spårvagnslinjen som gör en vid båge nedanför den gamla bron där han, i kröken mitt emot den lilla kyrkan, har sin ateljé. Medan vi talar växlar han oavbrutet mellan franska, engelska, spanska, italienska och portugisiska; språken strömmar ur hans ordflöde, ändå omges han av en väldig flodbrädd av tystnad. Han tänker i skapande känslor, konstruerar ”byggnader” av innerlig intuition – men enbart därför att detta för honom närmare verkligheten.

DORIS von DRATHEN: Du har byggt de där vakttornen av stål – det är lätt att föreställa sig dem med personalen, som med glasartad blick övervakar allt som händer inom deras område. Olhar, olhar, sempre (2000) – ”Iakttar, iakttar, alltid” – är titeln på detta verk. Finns det en risk att man förblindas när man tvingas se på det? Kan man bibehålla en öppen blick, endast när man väl är fri?

PEDRO CABRITA REIS: Att vara blind kan betyda en oerhört stor förmåga att se. Just det här verket handlar om desensibilisering. Det är inte ögat som blir blint utan den levande förmågan att se, en viss generositet och öppenhjärtighet som saknas.

Ögat fortsätter att titta, men ser ingenting. Sinnesnärvaron upphör och uppmärksamheten att varsebli verkligheten sluter sig kring sig själv.

DvD: Varför hänvisar du till generositet i det här sammanhanget?

PCR: Därför att uppfattningsförmåga, eller att verkligen se, betyder egentligen att ta emot något som är främmande. Bara den som har ett öppet sinne och är förmögen att iaktta lyckas verkligen se något. Detta handlar om en sorts varande som lyckas glömma bort sitt ”vara där”. ”Ser sem estar”, som vi skulle säga på portugisiska, med andra ord, en form av varande som inte grundas i en ”där-het” och har förmåga att glömma platsen där man tillfälligtvis befinner sig. Vara där, ”estar” (ett särskilt, tids- och platsrelaterat varande), betyder att känna igen territoriet där man är. Vara, eller ”ser” (ett mer allmänt existentiellt varande), betyder att bli medveten om sig själv, i sig själv och med sig själv, att vara till freds med sig själv. Detta är två ganska skilda existentiella tillstånd. Jag tror att det bara är i detta grundläggande existentiella varande (”ser”), som man verkligen öppnar sig; bara då blir man mottaglig för det nya som ens blick uppfattar. Det är bara här som man erfar inte bara förmågan utan även begäret att registrera och absorbera, som om man hade blivit en fristad för den främmande ”andra” som jag nu kan förnimma. (…)