Katharina Grosse – Infinite Logic Conference

Utställningskatalog nummer 30
Antal sidor: 59, färg, illustrerad
Bandtyp: kartonnage
Formgivare: Mattias Givell

Språk: svenska och engelska
År: 2004
Utgivare: Magasin 3 Stockholm Konsthall
ISBN: 91-974236-5-3

”Det som verkligen kan skänka glans och lyster åt livet behöver inte vara mer än en god historia berättad av någon man håller av.” Gabriella Håkansson

”Den som dör förtvivlad gör däremot hela sitt liv meningslöst.” Theodor Adorno

– Hallå! Det börjar nu!
– Hallå?
– Kom hit då!
– Hallå! Jag ska berätta en sak för er!
– Jag ska berätta om nåt dåligt!
– Hallå?
– Vill ni höra hur dåligt det är?
– Kom hit då! Kolla! Jonglerar utan händer!
– Det här är en essä av Lars Mikael Raattamaa skriven de första veckorna av året 2004. Den heter ”Måla mer” och är nummer 2 av tioårsplanen projekt Sprawl. ”Måla mer” handlar om det dåliga. Det sägs att det inte finns någon sanning och det sägs att vi inte längre kan – eller åtminstone inte bör – tala om god och dålig smak, inte heller om hög eller låg kultur. Inget av det här stämmer.
– Nej trodde ni något annat. Visst tusan finns det sådant som är dåligt. Precis som det finns dålig föda, eller dåligt vatten, antingen det dåliga är gammalt ruttet och skämt – övermoget – eller helt enkelt undermåligt ur näringssynpunkt, eller för den delen ur lustsynpunkt.
– Vill ni höra om det dåliga?

– Det är populärt att tala om det fula. Smuts är fel sak på fel plats säger de. Men sällan, ack så sällan stäcker sig funderingarna längre än till en väl avgränsad mängd freaks. Likt gamla sjömansskildringar av hamnkvarter med enögda och prostituerade, ficktjuvar, puckelryggar och trebenta hundar. Men vi vantrivs i rhizomet. Visst kan vi tänka oss en rosa möbel, eller att sjunka ner i en japansk serietidning eller skånsk deckare. Men den omtalade deterritorialiseringen sträcker sig inte längre än till ett fåtal inredningsdetaljer.
– Men det dåliga.
– Tänk dig en topphemlig, hypermodern medicinsk klinik som experimenterar med resor in i människors hjärnor. Nej rättare, in i människors själ. Om det var du som arbetade där, som psykonaut, kunde du resa in i andra människors drömmar och begär, fantasier och minnen. Kanske skulle din uppgift vara att försöka få kontakt med ett svårt autistiskt miljonärsbarn, kanske vandrade du genom svällande öknar och in i oaser av vitrosa körsbärsträd, kanske försökte du locka det lilla barnet att följa med på en seglats, kanske var båten han pekade på ett vrak medan den farkost du föreslog visade sig vara en trasig leksaksbåt. Skulle du tveka, skulle du önska dig bort eller skulle du tacka din lyckliga spindel och önska att samma händelse återkom, till och med den lilla spindeln. (…)