Georg Baselitz + Carl Fredrik Hill

Utställningskatalog nummer 13
Antal sidor: 64, färg, illustrerad
Bandtyp: häftad

Språk: svenska och engelska
År: 1995
Utgivare: Magasin 3 Stockholm Konsthall

I det livsverk som Carl Fredrik Hill efterlämnade vid sin död 1911 intar teckningarna en framträdande plats. De bildar verkets röda tråd med början i en skolpojkes blyertsstudier efter naturen och avslutning i en havererad världserövrares självsvåldiga fantasiskapelser, på en gång dess givna traditionella substrat och eruptiva final.

Däremellan skönjes en period där tecknandet tillsammans med det oljemåleri som det var avsett att tjäna bildar detta märkliga konstnärskaps stormcentrum. Årtalen är 1876 och -77 och platserna inför vars fysionomier Hills måleriska verksamhet når sin kulmen är bland andra Champagne, Fontainebleau och Luc. Från denna tid av rastlöst arbete och kringflackande i landskapet mellan Paris och Atlantkusten finns några skissböcker bevarade, vars betydelse Sten Åke Nilsson för en tid sedan fäste uppmärksamheten vid i samband med en utställning av Hills produktion från 1876. Böckernas innehåll utgöres primärt av utkast till målningar tecknade med mjuk svartkrita på tunt papper, en teknik som mer eller mindre opåkallat resulterade i genomslag och avtryck, i båda fallen spegelvändningar, vilka med en för Hill typisk lättantändlighet togs upp vid den fortsatta motiviska bearbetningen.

Med sina stereografiskt dubblerade figurer och linjehärvor gör teckningarna ett oroligt och nästan upprivet intryck trots den målmedvetna inriktningen på hållbar bildkomposition. Det finns också all anledning att närmare studera motivflätningen hos dessa skisser och förarbeten. Många av dem uppvisar en avdrift från landskapsgenren. Mängden av anteckningar av bildmässigt och verbalt slag är kanske inte i sig förvånande, men ofta tycks funktionssammanhanget ha glömts bort för ett eller annat på pappret eller i huvudet på tecknaren uppdykande fenomen. Det landskap man förs in i är sammansatt av flerfaldiga syner och försett med påskrifter växlande mellan tekniska trivialiteter och högstämda attribueringar utan åtskillnad mellan det utila och det panegyriska. Detta relativa kaos är ingen nyhet för kännaren av Hills konst. Att inskriva det egna verket i en gloriös kontext tillhör Hills mest ursprungliga drivkrafter och hans utveckling – på vars nästsista trappsteg vi befinner oss – handlar till stor del om uppnåendet av en skaldeposition som skall ge honom obegränsad tillgång till inskriftens dimension. (…)