Christian Boltanski – Les archives

Utställningskatalog nummer 39
Antal sidor: 64, svart/vit, illustrerad
Bandtyp: häftad, CD-ROM ingår
Formgivare: Sandra Praun, Designstudio S
Redaktör: Tessa Praun

Språk: svenska och engelska
År: 2008
Utgivare: Magasin 3 Stockholm Konsthall
ISBN: 978-91-976646-3-9

UTDRAG

Essä av Tessa Praun

Skulle man försöka reducera allt konstnärligt eller mänskligt skapande genom tiderna till bara ett enda syfte vore det troligtvis strävan efter odödlighet. I födelsens natur ligger vetskapen om vår död; inget liv är oförgängligt eller beständigt. Men eftersom livet är vår största gåva gör vi allt för att föreviga oss själva. Genom tiderna har religioner och även filosofer, författare och andra intellektuella fascinerats av hur den fysiska kroppen eller själen kan förbli odödlig. Redan i Gilgamesh-eposet (ca 2000–1000 f.Kr.) som anses vara ett av världens första litterära verk finns sökandet efter odödlighet beskrivet. Den kristna tron påstår att Adam och Eva förlorade sin – och därmed hela mänsklighetens – fysiska odödlighet i syndafallet. Detta utgör den svaga punkten i människosläktet och bereder väg för kristendomens – liksom islams – löfte om evigt liv till de rättrogna. ”Vår förhoppning om odödlighet härstammar inte från någon religion, men nästan alla religioner bygger på det hoppet.” Robert Green Ingersoll (Amerikansk statsman, 1833–1899)

Under faraonernas tid mumifierade egyptierna sina döda i hopp om att de kunde leva vidare i sin fysiska form även i dödsriket. För rastafaris är odödlighet en betydande del av deras tro. De är övertygade om att de i slutet av det jordiska livet kallas till det bibliska berget Zion för att där leva vidare i frihet. Vissa taoister anser att upprepande recitering av särskilda texter kan belönas med evigt liv medan andra praktiserar intern alkemi för att förlänga livet och för att i teorin uppnå odödlighet. I den sekulariserade västvärlden försöker människor tänja på sin livslängd eller till och med vrida klockan tillbaka genom metoder som extrem diet, överdriven motion och kirurgiska eller genetiska ingrepp.

Men vetenskapen har gång på gång bekräftat att för den mänskliga kroppen, för alla biologiska former, är döden ett oundvikligt slut och en del av evolutionen. Den enda möjligheten till ”evigt liv” i biologisk mening är själva fortplantningen där gener förs vidare från generation till generation. Ett konkret exempel är Oskar Schindler, den tyske affärsmannen som under nazitiden räddade 1200 judar undan förintelsen. 

I epilogen av Steven Spielbergs film Schindler’s List från 1994 visas dokumentära bilder från nutiden där Schindlers judar besöker hans grav. Bildtexten berättar att det finns fler än 6000 ättlingar till de personer han räddade. Nu 14 år efter filmen måste denna siffra ha stigit betydligt. I framtiden kommer det att finnas oändligt många människor som existerar tack vare Schindlers hjältemod. Man skulle gärna vilja låta tanken vila där. Men oundvikligen påminns man om de potentiella ättlingar till de 6 miljoner som mördades. En förlust för stor att sätta ord på.

En annan tolkning av odödlighet är idén om att så länge det pratas eller skrivs om oss existerar vi. I motsats till alla de maktmänniskor som genom krig, mord och förödelse skrivit in sig i världshistorien har konstnärer hittat ett betydligt finare sätt att föreviga sig själva på. Om konstnären skapar verk som berör människor i sin samtid bevaras och arkiveras dessa till eftervärldens minne.

”Jag är intresserad av vad jag kallar ’litet minne’, ett emotionellt minne, en vardaglig kunskap, motsatsen till Minnet med versalt M som finns bevarat i historieböcker. Detta lilla minne, som för mig är det som gör oss unika, är otroligt skört och det försvinner med döden. Denna förlust av identitet, denna utjämning i glömska är väldigt svår att acceptera.” Christian Boltanski (Ur ”The Big Storehouse”, PAJ: A Journal of Performance and Art 21:1, 1999, sid. 58–62. Övers. fr. eng.)

Christian Boltanski har genom sitt konstnärskap tagit på sig uppgiften att inte enbart föreviga sig själv utan även sina medmänniskor. Sedan 1960-talet har han huvudsakligen arbetat med arkivet som konstnärlig form. Materialen han använder är vardagliga föremål och personliga tillhörigheter för att minnas vanliga människor. Verken liknar uppsamlingsplatser för tillvaratagna effekter och förmedlar en känsla av förlust. Dock är det inte föremålen i sig som är borttappade utan dess ägare som har gått förlorade.

”Någons foto, klädsel eller döda kropp är mer eller mindre samma sak; någon fanns där, nu är de borta”. Christian Boltanski (Från Centre Pompidous webbarkiv för pedagogik (Education/Media Support). Övers. fr. eng.)