Chris Burden

Utställningskatalog nummer 19
Antal sidor: 49, färg, illustrerad
Bandtyp: häftad

Språk: svenska och engelska
År: 1999
Utgivare: Magasin 3 Stockholm Konsthall

Måns Wrange: Jag skulle vilja börja med att diskutera något som har med denna specifika situation att göra, dvs att tala om konst till skillnad från att uppleva den. Skulle man kunna säga att en aspekt av ditt arbete behandlar just förhållandet mellan förstahands- och andrahandskunskap?

Chris Burden: Ja, en stor del av mina verk har handlat om att utforska hur olika företeelser fungerar eller upplevs. Ta Shoot t ex. Vi ser människor bli skjutna på TV varje dag. Jag ville emellertid ta reda på hur det verkligen kändes att få en kula i armen. Men det var inte så mycket våldet eller smärtan som intresserade mig som själva den psykiska erfarenheten.

MW: Men är det inte ironiskt att flertalet av dina verk som berör direktupplevelser enbart är kända indirekt för de flesta människor? Hur förhåller du dig till denna medialisering av dina tidiga verk?

CB: Jag arbetade inte med performance så länge, i fyra, maximalt fem år, och då hade det redan börjat bli för mycket eftersom media förvrängde allt. Det var en mycket frustrerande erfarenhet. Jag kunde sitta och tala med en journalist i timmar och få intrycket av att jag hade lyckats förmedla något. Men när

jag sedan läste vad de hade skrivit tänkte jag: Gud! Vem talar de om? Det var inte alls den konversation vi förde.

MW: Men har du inte ibland medvetet använt dig av media för dina egna syften?

CB: Jovisst, jag är inte naiv i den meningen. Ibland har jag gjort verk där själva syftet var att de via massmedia skulle ses av en stor publik.

MW: Och du skulle betrakta detta som en integrerad del av verket?

CB: Absolut! Låt mig ge ett exempel: verket The Sailing Destroyer existerar enbart i form av ritningar och en modell. Det blev aldrig realiserat av olika skäl. Men om detta gamla krigsfartyg från andra världskriget skulle ha kryssat på Nordsjön med hissade segel, vem skulle ha sett det? Ingen! Men min idé var att det skulle ingå som ett tiosekundersinslag i kvällsnyheterna. Då skulle fem miljoner se fartyget och det skulle vara på detta sätt som verket i en viss mening skulle existera: via TV nyheterna. (…)