Annika von Hausswolff, Jane & Louise Wilson, Weegee

Utställningskatalog nummer 22
Antal sidor: 52, färg, illustrerad
Bandtyp: häftad
Formgivare: Mattias Givell

Språk: svenska och engelska
År: 2000
Utgivare: Magasin 3 Stockholm Konsthall
ISBN: 91-972986-6-2

Weegees fotografier visar nästan alltid våld, ondska och mänsklig misär. Brutala och dramatiska öppnar de dörren till de katastrofer vi vet händer och fruktar ska hända igen. Hans fotografier är – åtminstone nu i efterhand – oerhört vackra med den grafiska tydligheten, den slitna svärtan och det nästan ofattbara blixtljuset som ger bilderna karaktären av en uppenbarelse, ett omen om det som inte får hända.

Men lidandet hos de människor han avbildar – nästan alltid de fattiga, marginaliserade och kriminella, är varken heroiskt eller tragiskt. Det är bara en del av livets oförutsägbara kaotiska flöde av små och stora eländen och misstag. På så sätt har inte Weegees fotografi någon tydlig socialpolitisk agenda. De moraliserar inte över brottet, pekar inte ut någon skyldig, men de manar heller inte till förändring, söker förklaringar eller samlar till motstånd. Weegee fotograferar världen – han försöker inte förändra den. Hans fotografier följer på så sätt sensationsjournalistikens logik – svartvita och slående närvarande följer de livet i hälarna, upprörda, lakoniska, ibland sentimentala, alltid fängslande. Bland alla dessa fotografier är det särskilt ett som jag sitter länge framför. Inte för att det på något sätt är mer brutalt än hans andra bilder av storstadens frånsida. Tvärtom, är det en ganska vardaglig katastrof mer orsakad av mänsklig oförmåga än av ondska. Fotografiet visar till synes fåfänga upplivningsförsök av en man som har drunknat. Det som drar till sig mina blickar är egentligen inte vad den visar utan hur

den gör det. Att den så påtagligt spelar efter de regler som styrt och format pressfotografiet och genom att göra det också obarmhärtigt avslöjar dem. Bildkoder som inte bara präglar de ofattbara mängder av fotografier som tryckts i tidningar och visas på teve utan också blivit djupt sammanvävda med vårt seende och vår bildkultur i stort att vi knappast längre ser dem utan tar dem för givna. Stranden är full av sensationslystna och nyfikna. Precis som fotografen – och jag själv – tjuvkikar de på olyckan. En voyeurism som i sig utgör en försäkran att man inte deltar, att man också denna gång har klarat sig och inte drabbats av det fruktansvärda. Men voyeurismen är också den perversion som när nyhetsflödets och fotografiets livslögn – att själva tittandet och registrerandet är en form av moralisk plikt, ett imperativ vi måste följa. Så långt är fotografiet egentligen en vanlig nyhetsbild av en olycka bland andra. Men bakom mannen som ligger på marken sitter en ung kvinna – och det här fotografiet börjar bli direkt obehagligt – förmodligen är hon en av dem som hittat honom, kanske t o m en anhörig. Hon tittar rakt in i kameran och ler. Hennes leende bryter helt bildens logik – den som säger att här har det hänt en olycka och de som är drabbade ska vara upptagna av sig själva. När hon ler mot kameran aktiveras en annan av fotografiets livsformer – kvinnan som finns genom att kameran ser och åtrår hennes ungdom och skönhet. (…)