Fred Sandback

Utställningskatalog nummer 7
Antal sidor: 32, färg, illustrerad
Bandtyp: häftad

Språk: svenska och engelska
År: 1991
Utgivare: Magasin 3 Stockholm Konsthall

Med sitt ursprung i 1960-talets teoretiska landskap intar Fred Sandbacks konst en otvetydig position i förhållande till minimalismens mål. Som ung konstnär tog Sandback aktiv del i den diskurs som utvecklades av den första generationen utövande minimalister – Robert Morris, Donald Judd, Dan Flavin och Carl Andre. Han anammade deras aggressivt uttalade ambition att bryta med den moderna skulpturens formella rum och att vända upp och ner på det traditionella hierarkiska förhållandet mellan betraktare och föremål. Minimalismens grundläggande texter tillmätte betraktaren en privilegierad roll och förespråkade en konst som ”flyttar förhållandena ut ur verket och gör dem till en funktion av rummet, ljuset och betraktarens synfält.” I praktiken misslyckades minimalismen emellertid ofta med att förverkliga sina teoretiska mål. Fastän de individuella misslyckandena var olikartade, avslöjar de alla en underliggande oförmåga att prestera konst som är sant relativ och inte fixerad. Visserligen fullföljer Sandbacks mogna konst dialogen med sitt minimalistiska ursprung, men den fungerar också som en stillsam kommentar till dessa konstnärers framgångar och tillkortakommanden; framför allt i fråga om Judd och Morris, som var så betydelsefulla för hans utveckling.

Sandbacks centrala ambition som skulptör är att utvidga betraktarens perceptionsmöjligheter. Men även om hans skulpturer delar minimalismens sinne för överraskande erfarenheter, är de aldrig medvetet stumma och styr heller inte halsstarrigt de perceptuella situationer som de skapar. Till skillnad från Flavin och Judd bestämde sig Sandback för att inte bruka industriprodukter som konstnärliga arbetsredskap. Och han undviker medvetet Morris och Andres arkitektoniska monoliter.

Istället är de material och former som förekommer i hans mogna konst – trådar och snören och öppna rum snarare än slutna volymer – avsiktligt dubbeltydiga, nästan envetet menlösa. Sladdriga och oformliga garntrådar dras fram ur en föga estetisk väska och lämnar sedan, inte alkemiskt utan pragmatiskt, sitt oböjda välvilliga tillstånd för att förvandlas till spända rumskonfigurationer som definierar, omsluter och återuppfinner det rum de bebor. Befriade från den påträngande frontalitet som utmärker det mesta av den minimalistiska konsten, lämnar Sandbacks skulpturer fältet fritt för en oändlig spetsfundighet och nyansering, en obegränsad variationsrikedom som får än mer tyngd av konstnärens anspråkslösa och strikt renodlade uttrycksmedel. Till skillnad från den maskinmässiga finishen hos Judds kuber eller den opersonliga föremålsligheten hos Flavins lysrör, röjer Sandbacks fullbordade verk, om än på ett subtilt sätt, spåren av hans arbete. Dessa spår uppträder inte i form av storslagna gester som Richard Serras uthällda bly eller Barry LeVas sönderslitna filt utan i balansen mellan motsägelser som kommer sig av Sandbacks manipulation av sitt medium: garntrådar och snören vars ursprungliga samband med konsthantverk omformuleras så att de, när de väl har installerats, får en industriellt präglad resonans. Det en gång mjuka garnet blir påträngande som metall när det skär genom luften. Sandbacks konst invaderar inte utan omvandlar, den är en konst i vilken betingade förväntningar ständigt kommer på skam. Trots sin pythagoreiska elegans har den mycket litet att skaffa med matematik: blott antydda system avslöjar ytterst inget system alls, och vad som tycks vara en tydligt definierad volym är i själva verket luft eller rymd. (…)