Entrén

I samband med återöppningen av Magasin III gav den nya museimodellens behov upphov till en mindre ombyggnation. Arkitektkontoret DinellJohansson utformade rummet för att göra plats för såväl visningar som olika typer av programverksamhet, exempelvis konstnärssamtal och föreläsningar. Liksom den nya museimodellen tog vid i en redan existerande institutionshistoria, fanns samma tanke även i omformningen av entrén. Arkitekternas arbete kom ur en inställning till återbruk som inte endast handlade om att bevara föremål, utan också att bevara den konstnärliga energi som finns i det befintliga. Att bygga vidare på en arkitektur blev en fördjupning av den befintliga arkitektoniska idén, inte en skingring av densamma. Betydande delar av Magasin III:s tidigare arkitektur, ritad av John Robert Nilsson Arkitektkontor, inkorporerades i den nya utformningen. En ny entrédisk och serveringsstation togs fram, designad av Michel Bussien, som tagit inspiration från den österrikiske arkitekten Adolf Loos marmorarbeten i hans Villa Müller i Prag. Referensbiblioteket som tidigare var inhyst i entrén, fick nu ett eget rum. I entrén gjordes i stället plats för en diskret bokshop i form av ett snedställt hyllsystem med böcker och kataloger. Tre sittmöbler gestaltades av inbjudna konstnärer, för att göra konstnärens närvaro tydlig redan i museientrén. Tanken med miljön var att den skulle bilda en länk mellan nu och då i föreningen mellan konstnär, arkitektur och institution.

Bänkar

De tre bänkarna som placerades i museientrén tillkom i samband med återöppnandet av Magasin III och var avsedda för museets besökare. Med idén om återbruk samt att ta sig an objekt med tidigare historia, blev konstnärerna Carin Ellberg, Lap-See Lam och Bella Rune inbjudna av museichef och chefsintendent Tessa Praun och intendent Olga Krzeszowiec Malmsten att gestalta varsin befintlig sittmöbel. Konstnärerna behövde inte förhålla sig till varandras gestaltningar, och det enda kravet var att museets besökare skulle kunna använda bänkarna. Tanken bakom initiativet var att skapa gemensamma sittytor, och samtidigt låta konstens närvaro finnas redan i entrén – ett projekt som resulterade i tre bänkar i gränslandet mellan möbel och konstverk. Träsofforna som utgör stommen skapades ursprungligen för scenkonstprojektet Konsertserie 5 år 2000 på Judiska teatern.

Carin Ellberg (f. 1959, Stockholm)
I sitt konstnärskap arbetar Carin Ellberg med måleri, teckning och skulptur och utforskar gränserna dem emellan. Hennes arbete kännetecknas av ett organiskt och associativt formspråk, som tar sitt uttryck i en rad olika medier. Motiv och detaljer ur målningar återkommer ofta i skulpturer och installationer – en sammanlänkning som antyder Ellbergs holistiska förhållningssätt till sitt arbete. Allt hör i grunden ihop. I sina skulpturer använder hon sig ofta av vardagliga och till synes anspråkslösa material och föremål, som stenar, rundjärn, glas, strumpbyxor, leksaker och begagnade kläder i kombination med bokbindarlim.

Moderplantan och bänken, 2020
Vid gestaltandet av bänken tog Carin Ellberg fasta på idén om återbruk genom att länka ett av sina tidigare verk, Moderplantan (1996), till sittmöbeln. Ellberg behöll bänkens trästruktur redovisad och lät den förenas med något som växer. Inspirerad av nervbanor, svampars mycel och växters avancerade sätt att kommunicera med varandra genom underjordiska rotsystem, förgrenar sig Moderplantan ut från väggen till bänken och en närstående pelare.

Om det äldre verket satte sig på väggen bakom bänken, som en planta? Det kunde växa ner, förgrena sig, ta över en del av bänken, fortsätta växa över sin närmaste omgivning. Det blev en moderplanta som bildar nytt, förökar sig. – Carin Ellberg

Lap-See Lam (f. 1990, Stockholm)
Lap-See Lam skapar suggestiva och magiska berättelser som tar avstamp i den svenska kinakrogens historia – ett fenomen som utgjorde en stor del av Sveriges restaurangscen från 1970-talet och fram till tidigt 2000-tal. För Lam, vars familj drivit en kinarestaurang i Stockholm, är kontexten i högsta grad personlig. Genom fiktiva berättelser förlagda i återskapade kinakrogsmiljöer lyfts frågor om kulturell identitet, anpassning och kinakrogens roll i svensk kulturhistoria.

Bänk (utan titel), 2020
Bänken har Lap-See Lam klätt med ett ljust tyg och placerat en neonfigur på. Den är lik en kropp – en mänsklig representation – som sitter där och utsöndrar en sorts kall energi genom det transparenta glaset. I sina senaste arbeten har Lam 3D-skannat flera kinakrogar i Sverige för att använda sig av materialet i kommande projekt. I processen av att föra samman scanningarna upptäckte hon att människor som befann sig i dessa miljöer lämnat spår i form av rörelser i punktmolnsdatat. Det kan ha varit Lap-See Lam själv, servitörerna, kocken eller lunchgästerna.  Figuren är således skapad av sekunder av rörelse som frusit i tiden. Lam ser den som en gestalt från tidigare generationer, ett materialiserat ”skelett av rörelse” – kanske ett spöke.

Liksom kinakrogsmiljöerna bär bänken från den judiska teatern sin egen historia av gäster. Det handlar om minnesbärande platser och föremåls betydelse för minnet. Tidigt i gestaltningsarbetet så bestämde jag mig för att inte göra om bänken. Den är vad den är, och det kändes viktigt att respektera det. Istället täcks bänken av ett ljust tyg och ett rött band, som vid en snabb transformation till en festlig bankett. Mitt arbete handlar om att få hålla kvar. Det handlar om tid, minne och förgänglighet. Här får ”skelettet av rörelse” slå sig ner som gäst, på en bänk där tidigare gäster suttit, och nu förhoppningsvis, möter den Magasin III:s framtida gäster. – Lap-See Lam

Bella Rune (f. 1971, Stockholm)
Bella Rune skapar skulptur med performativa inslag och experimenterar med olika material och tekniker. Hennes praktik bottnar i ett intresse för hantverk, historia och samtidskultur, och tar ofta platsen den skapas för i anspråk. Närheten till klassiska textila traditioner, som exempelvis väven, återkommer genomgående i hennes verk. Rune intresserar sig även för hur nya digitala medier, som AR (förstärkt verklighet) kan användas för att länka den fysiska verkligheten med en virtuell värld.

Rocking the Love, 2020
Bella Rune inspirerades av den ursprungliga träbänkens historia och estetik. I omarbetningen ville hon bokstavligt rucka på bänkradens struktur, något som resulterade i en uppstyckad och åter sammanfogad sittmöbel med motsatta riktningar. I den gungstolsliknande konstruktionen, som även anspelar på vävstolens varp, behöver personerna som sitter ned förhålla sig till varandra och gemensamt styra gungningens rytm. Repen som utgör sitsarna kommer från återvunna PET-flaskor.

Mina impulser ville bokstavligt rucka på sittandet och tog sats i tankar om parallella spår och intima samtal. Kärlekssoffa, gung och vävstol fick bli modeller för en hyllning till samarbete och konflikt i det offentliga samtalets väv. Hamn, hav och konsthistoria styrde kosan in i den Kleinblå färgen, återvunnet PET-flaskerep med barndomens utomjordiska tanthår. – Bella Rune

Unity Purtity Occasional, 2000 av Charles Long

Unity Purity Occasional skapades av Charles Long i samband med utställningen Siobhán Hapaska, Charles Long, Ernesto Neto på Magasin III. Med Unity Purity Occasional hade Long för avsikt att skapa ett sammanhang för en kollektiv reningsrit, en handtvagning med antibakteriell gel. Reningsritualen syftade enligt konstnären själv till en såväl fysisk som själslig rening. Verket, som skapats för en grupputställning år 2000 fick ny aktualitet då det installerades tjugo år senare i Magasin III:s entré, i sviterna av covidpandemin.

Initialt hade jag känt mig ganska driven att skapa ett verk som gjorde en helig och kollektiv handling av akten att rena den sociala kroppen för att möjliggöra säker fysisk kontakt. Att tvätta sig offentligt med en liten grupp människor skulle samtidigt göra oss medvetna om att det finns något heligt i att kunna tränga igenom gränser – att vi är här som separata varelser för att kunna läka som en. Och för att kunna göra detta måste vi först ta hand om våra ”virus”, bokstavligt och bildligt. För mig är denna handling både andlig och biologisk i bemärkelsen att vi inte vill tillfoga skada i anknytningsprocessen. Hur kan vi rena vår ande och kropp för att få en säker förening av dessa? Musiken, handgelen, glas- och stålformerna och kropparna kanske kan rekonstruera en gammal ritual som vi alltid har utfört, men också peka på framtida rituella metoder som vi kommer att behöva och begära. – Charles Long

Läs en längre intervju med Charles Long från december 2020 här.