December 2020
Unity Purity Occasional, från år 2000 skapades av Charles Long i samband med utställningen Siobhán Hapaska, Charles Long, Ernesto Neto på Magasin III. I utställningen sammanfördes tre konstnärskap som arbetade med skulptur och taktilitet. Med Unity Purity Occasional hade Long för avsikt att skapa ett sammanhang för en kollektiv reningsrit, en handtvagning med antibakteriell gel. Reningsritualen syftade enligt konstnären själv till en såväl fysisk som själslig rening.
Inför museets nyöppning i oktober 2020 installerades verket i Magasin III:s entré. I en e-postintervju bad vi Charles Long reflektera över Unity Purity Occasional, återaktiverat i en ny kontext.
Olga Krzeszowiec Malmsten: Vad tänker du om Unity Purity Occasional (U.P.O.) i dag? Uppfattar du verket annorlunda nu när vårt samhälle befinner sig i en helt annan situation än när det skapades?
Charles Long: U.P.O. har varit detsamma för mig, men genom dess lins uppfattar jag min konst annorlunda, och det bekräftar att ett nytt ansvar och förhållande har utvecklats i min praktik. När jag gjorde verket år 2000 tänkte jag att jag hade blivit galen. Jag hade gjort en skiss som jag skickade till Stereolab, verket beställdes av Magasin III och jag påbörjade tillverkningen. Halvvägs tänkte jag, ”vad i helvete håller jag på med, det här verkar tramsigt, utan värde” och jag plågades av det befängda i verket. Initialt hade jag känt mig ganska driven att skapa ett verk som gjorde en helig och kollektiv handling av akten att rena den sociala kroppen för att möjliggöra säker fysisk kontakt. Att tvätta sig offentligt med en liten grupp människor skulle samtidigt göra oss medvetna om att det finns något heligt i att kunna tränga igenom gränser – att vi är här som separata varelser för att kunna läka som en. Och för att kunna göra detta måste vi först ta hand om våra ”virus”, bokstavligt och bildligt. För mig är denna handling både andlig och biologisk i bemärkelsen att vi inte vill tillfoga skada i anknytningsprocessen. Hur kan vi rena vår ande och kropp för att få en säker förening av dessa? Musiken, handgelen, glas- och stålformerna och kropparna kanske kan rekonstruera en gammal ritual som vi alltid har utfört, men också peka på framtida rituella metoder som vi kommer att behöva och begära. Konstigt att jag tänkte så år 2000, och gör än idag. Så verket är detsamma! Erfarenheten av att ha ett verk som jag kände saknade relevans år 2000, men som nu blir relevant i ögonblicket när det tar emot konstpubliken som går in på museet 2020, förstärker det jag har lärt mig: jag är inte hjärnan bakom min konst. Jag är dess medhjälpare.
OKM: Du har nämnt att detta särskilda konstverk var ett övergångsverk för dig. Kan du utveckla det?
CL: Medan jag gjorde U.P.O. frågade jag min dåvarande assistent om verket hade integritet. Han sa, ”kanske inte men det är verkligen kul”. Han hade rätt i det. Stereolab-låten är smittsamt kul att dansa till med andra när du tvättar av dig. Jag hade dock en påbörjad resa vid den tiden och ”att ha kul” var definitivt inte tillåtet. Idén till det här verket kom till mig när jag var i Sinaiöknen och återhämtade mig efter att nästan tagit en överdos på ett hotell i Kairo. När jag kom tillbaka till NYC och hade åtaganden till så många parter (museum, Stereolab, glasblåsare o.s.v.) för att göra detta komplicerade verk började jag fråga mig om min konst fokuserade på de frågor som var viktigast för mig själv. Detta ingick i mitt ifrågasättande av allt, inte bara av vad som var konst eller vad som är min konst, utan av allt som jag hade gjort i mitt liv fram till dess. Jag började rannsaka hur jag skulle bära mig åt i det här livet. Detta ledde till att jag omedelbart hoppade av konstvärlden, stängde Chelsea-studion och stack västerut för att undervisa på heltid. Alltsedan dess har mitt arbete med studenter tydliggjort vilken enorm betydelse konsten har för mig i mitt liv och i universum. Jag är övertygad om att den upplevelse vi är här för att få är konst i sig, universum är konst. Konst kan vara medicin, kanske särskilt när den verkar absurd eller destruktiv. Det enda jag kanske fortfarande skulle ifrågasätta är värdet av verk som bara är distraherande. Jag tycker det är upp till var och en att avgöra det värdet. Leder arbetet du gör eller tillbringar tid med till ett bättre liv för dig? Jag upplevde själv U.P.O. som en distraktion när jag arbetade med det, så jag vet faktiskt inte.
”…jag är inte hjärnan bakom min konst. Jag är dess medhjälpare.”
OKM: Unity Purity Occasional bjuder in sin publik att kollektivt utföra en reningsritual. Vilka aspekter av ritualen var särskilt intressanta för dig när du gjorde konstverket?
CL: Alla sorters fysisk kontakt! Jag skulle gärna hångla med främlingar emellanåt om det var säkert och välkommet. Jag gjorde till och med det en gång vid en öppning jag hade i Austin, TX. Onekligen en lycklig tid innan covid. Vad kommer att hända socialt i hela världen när vaccinet rullar ut? Whoa, gör er redo! Underbart att saliv är så skyddande. Coronavirus är inte sexuellt överförbara. Nästa konstverk för Magasin III skulle kunna vara en samling små rum där människor kan gå in var för sig och sen skulle jag bara skära ut några små hål i väggarna som förbinder dem ungefär i midjehöjd. Hur låter det? ; )
OKM: Med tanke på den nya kontext som har uppstått för verket, vilka förhoppningar har du för dess publik i dag?
CL: För mig har karantänen varit en fantastisk tid för reflektion. Kanske för hela världen? En resa inåt sedan mars 2020. Jag har haft tid att observera mitt sjuka land (inte bara viruset utan hela det obetänksamma sätt vi har levt på) och att fråga mig hur jag kan vara en del av dess läkning. Svaret är detsamma som jag upplevde år 2000 – att fortsätta läka mig själv och erbjuda alla vänlighet och respekt. Och i all ensamhet kan vi falla in i meditation när som helst. Bara vila en stund. Den globala utvecklingsrushen får stanna upp, ge oss tid att reflektera och läka de verkliga såren; viruset kan rädda oss.
Det har varit en yttre resa också. Jag har träffat några av de mest fantastiska helande människorna under den här tiden, likaså läkande husdjur, växter, vilda djur och konstverk. Jag har till och med ”mött” det gudomliga genom ett läkemedel som heter 5-MeO-DMT. Så ja, om jag skulle ”hoppas” något för U.P.O. och dess deltagare är det att vi ser fördelarna med renandet av oss själva inifrån. Jag hoppas vi kan utveckla vår medvetenhet och inte smitta andra själar med potentiellt skadliga demoner som vi fortfarande håller på att lära känna. Och sen, med kärleksfull vänlighet läka de ohörda, osedda ”virusen”. Vänlighet gentemot och respekt för alla varelser. Och humor.
