Presence is the best work.
– James Lee Byars

För James Lee Byars var livet självt konst, och skulle betraktas och behandlas som sådant. Hans arbeten inkluderar skulpturer, installationer, verk på tyg och papper, performativa verk samt en stor volym av korrespondens och annan memorabilia. Med verken befattade Byars sig med begrepp som perfektion, skönhet, temporalitet och förgänglighet, liksom effekten av tid och skala på betraktaren. 

I sina skulpturala verk använde sig Byars ofta av kostbara material som bladguld och ovanliga stenarter. Han klädde sig gärna extravagant i monokrom färgskala som överensstämde med materialen i verken. Han kunde dyka upp på offentliga platser invirad i guldfolie eller klädd helt i svart, med hög hatt och ansiktet skylt av svart siden.

James Lee Byars var en konstnär av nomadisk natur som ibland var bosatt i Berlin, Egypten, de schweiziska alperna, Venedig, New York, för att nämna några. Från sent 1950-tal bodde han till och från i Japan. Där blev han djupt inspirerad av både Zenbuddhismen och no-teater, en klassisk japansk teaterstil med inslag av dans. Erfarenheterna ledde till ett livslångt intresse för ceremonier, formell stränghet och skönhetens flyktighet.

Byars förutspådde återkommande sin egen död i sitt arbete. Döden liksom strävan efter perfektion är genomgående ämnen i hans praktik. Genom idén om perfektion ville han uppnå ett tillstånd av evighet, men även inre upplysning, intellektuell kunskap och andlig erfarenhet.

Inneslutna i sex vitriner finns skulpturer i blå afrikansk granit med titlarna Twelve Figures, The Two Figures, The Cross, The Discus, The Square Door och The Sphere Door. Vitrinerna ska Byars ha låtit bygga som replikor av de vitriner den tyske konstnären Joseph Beuys (1921–1986) återkommande använde sig av; med dennes tillstånd. Den blåa graniten härstammar från Namibia och är mer skör och bräcklig än andra granitsorter. Men dess kraftiga blåtoner och intensiva ådring i vitt, brunt och ibland gult gör den till en särskilt eftertraktad sten. 

Vitrinerna och objekten utgör tillsammans The Path of Luck (1989) och kan närmast ses förkroppsliga Byars intresse för hur skönhet manifesteras i perfektion. På Magasin III visades The Path of Luck för första gången 1992 som det enda verket i Byars separatutställning, och därefter i två av museets grupputställningar, 1994 respektive 1998. 

The Path of Luck visas här i dialog med Maya Attouns utställning Solar Mountains & Broken Hearts. Attoun formade sin bildvärld utifrån produkter och företeelser utvecklade av människan. Verken i hennes utställning är inspirerade av ett historiskt vulkanutbrott och dess påverkan på naturen och mänskligheten. Till form och innehåll rör de sig i en möjlig framtid, på jorden eller på en för oss okänd plats och skapar tillsammans en alternativ sorts natur, eller lämningar av natur. Byars i sin tur skapade sina verk utifrån naturens egna material. De geometriska stenskulpturerna i sina slanka vitriner undflyr även de att placeras i en specifik tid. De kan uppfattas ömsom klassiska, ömsom samtida, men har även ett stråk av utopi. Presenterade likt vetenskapliga museiföremål kan de tänkas vara del av symbolvärldar som hör hemma i all världens kulturer, eller möjligen i en civilisation bortom vår tid eller föreställningshorisont. 

Maya Attouns och James Lee Byars verk existerar var för sig på sina egna tidslinjer. Båda öppnar upp fantasin om det förgångnas påverkan på framtiden, och påminner oss om att naturen är större än vi människor. 

Tessa Praun

Museichef & chefsintendent